Workshop med Max Wetterlund

Nu är det bestämt att vår tredje workshopgäst på lördagseftermiddagen blir Max Wetterlund från Malmö. Vi hälsar honom välkommen och presenterar honom med en intervju som var införd i IKON 1931 för ett tag sedan!

*** 

 
Max Wetterlund (foto: Jens Lennartsson, bild lånad från IKON 1931)

– Som kristen har du fått något att ge vidare. Det är inte så abstrakt. Det är ganska konkret: ge någon en kram, klippa naglarna åt någon som är för tjock för att nå ner, vara på plats och ge. Du gör det inte för att du själv är himla duktig, utan för att du har fått något.  

 

 

Max Wetterlund använder inte ordet radikal när han talar om sin livsstil. Kristen räcker bra, säger han.   

radika´l, som innebär stora, grundläggande förändringar (som lösning på ett problem; om handling e.d.); (allmännare) genomgripande …” — Nationalencyklopedin   

– Jag vet var Gud rör sig, säger Max Wetterlund. 

Han kommer direkt från det alldeles för sommarvarma jobbet i kafeteriaköket på FN:s sjöfartshögskola i Malmö och har inte hunnit svalna än men svarar glatt ”bra!” när baristorna på Kafferosteriet vid en av gågatorna frågar hur det är idag.   

Sedan kommer en svartklädd kvinna fram till bordet och rapporterar att det gick jättefint hos psykiatern idag, en ny, och nu ska hon fira med kaffe. 

Det är ju också bra.   

Max drar i sin t-shirt med Jesu ansikte mitt i ett tjockt rött kors och pustar lite. Han har jobbat hela natten också, på ett härbärge i Helsingborg, och ska fortsätta med det resten av veckan. 

– Men så är det inte jämt, säger han. Det var bara det att det var första gången de ringde, och då tyckte jag inte att jag kunde säga nej.   

Det är meningen att Max Wetterlund ska berätta om hur det är att vara radikal, men det tar stopp direkt. 

– Den etiketten har jag inte valt själv. Jag tycker att den är lite töntig, säger han. I samhället används ju ”radikal” som något negativt. Så försöker vi i frikyrkan göra det till något positivt, vi ska vara radikala i vår tro, fast sedan använder vi det i negativ betydelse också … Egentligen vill jag säga att jag är en efterföljare. Och här i Malmö räcker det egentligen med att säga att jag är kristen.   

Möllevången, där Max växte upp och bodde tills han var 25, har blivit en typisk bild av Malmö: idyllisk halvsliten gammal stadsmiljö med torghandel och invandrarbutiker på dagarna, folk från all världens länder, innergårdar, massor av uteserveringar sommartid, ganska farligt på nätterna. Pappa är vaktmästare, mamma jobbar på Försäkringskassan. Båda är med i den församling som numera är Hyllie Park. 

– Jag är uppvuxen i en ganska klassisk frikyrklighet, säger han. Egentligen lever jag rätt likt mina föräldrar.   

Han står fortfarande på medlemslistan i Hyllie Park och har studerat på SALT, en ledarskapsutbildning på folkhögskolan där. Han har varit med i styrelsen för EFK Ung och blev under sina sista månader också ordförande. 

Men ryktet om Max är (och detta är ett autentiskt klipp) att han ”går omkring barfota på Malmös gator och försöker leva ett Jesusliv genom att umgås och älska de marginaliserade och utstötta i samhället”.   

Kanske var det ungdomspastorerna som satte igång tankarna hos honom. Den ene, som inte skämdes över att erkänna att han ”inte hade någon aning” om det mesta, men som lyste med ögonen. Den andre, som sa att ”om du inte känner en hora, en hemlös och en psykiskt sjuk, då kan du inte säga att du känner Jesus”. 

Hursomhelst har han kombinerat lite olika studier med en rad olika arbeten bland hemlösa i Skåne.   

– När jag gick på SALT lärde jag mig att prata om Gud. Bland de hemlösa lärde jag mig vem Gud är. För mig är det inte så viktigt längre vad tro är. Frälsningen handlar mer och mer om vad jag gör. ”Jag levde på ett sätt, nu lever jag på ett annat sätt.” Som kristen har du fått något att ge vidare. Det är inte så abstrakt, det är ganska konkret. Ge någon en kram, klippa naglarna på någon som är för tjock för att nå ner, vara på plats och ge. Du gör det inte för att du själv är himla duktig, utan för att du har fått något. Jag vet var Gud rör sig. Jag möter ofta en blick som känns mer än en vanlig blick, en som är som att titta in i Herrens ögon. 

Så varför är det då så få av Max vänner från församlingen som är beredda att möta Gud bland de hemlösa?   

– Jag vet att många av de äldre i församlingen ber för mig. Det är de som har fostrat mig. Så det känns lite konstigt att de inte hänger med! Vi har inga öppna konflikter i församlingen, det är väl typiskt, var är man så rädd för konflikter som i kyrkan? När jag var med i församlingsrådet och drev mina frågor där sa en del att ”jag har också varit ung”, men hallå, jag var ju 27, 28 då. Det som tröstar mig är att de som sitter i församlingsrådet är mina vänner. Jag tror att de egentligen tycker som jag. Det är nog ingen nyhet för dem att Jesus säger saker, men de är kanske inte beredda att betala priset. 

Max har sökt sig till lösare gemenskaper på senare tid. Med en nära vän och ytterligare några utforskar han bikten. Efter trevande försök som mest blev terapi och urskuldande har de tagit den katolska bönboken Oremus till hjälp.   

– Den sätter ord på mycket. 

I en annan grupp har han sina bibelstudier, i en tredje har medlemmarna provat att vara helt öppna med privatekonomin för att utmana varandra att leva mer som Jesus.   

– Det är mycket nu med unga som vill och gör saker på egen hand. Egentligen är det nog naturligt. Jag skulle inte sörja om samfunden gick under. Allt som jag tycker verkar vara spännande och bra är faktiskt sådant som kristna gör utanför sina församlingar. 

Att äta skollunchen med den som är mobbad, att engagera sig i läxhjälpen på särskolan, att göra projektarbetet med den som brukar bli ensam – allt sådant kan vara början, enligt Max. Och så att läsa evangelierna med tre frågor: Vad säger Jesus? Vad gör han? Menar han allvar? 

– Jag tror att vi aktivt måste söka upp de situationer och miljöer där det blir allvar, leta upp platser där det finns människor som är utsatta och svaga. Vi har ett ansvar för att utsätta oss för Guds ansikte.