En likgiltig värld?

Nyligen talade påven Franciscus i en intervju om likgiltighetens globalisering. Han menade att det finns en likgiltighet mot utsatta människor och flyktingar som sprider sig allt mer.

Hans ord fick mig att börja fundera. Vi lever i en värld där det dras alltfler gränser. För någon vecka sedan kunde vi läsa om hur Schweiz vid en folkomröstning röstat för att stänga sina gränser för EU-medborgare. Samma tendenser ser vi över hela Europa – fler och fler tycks vilja återgå till ett Europa med tydliga gränser mellan länderna. Tydligen räcker inte längre med den tydliga gräns som dragit mellan EU och den övriga världen, den gräns som i mångt och mycket förvandlat Medelhavet till en kyrkogård. Vår värld tycks krympa istället för att bli större.

Även inom många länder dras tydliga gränser. På Frankrikes gator hörs för första gången sedan 30–talet anti-semitiska slagord och över hela Europa vandaliseras moskéer, synagogor och även kyrkor. Rädslan för dem som inte är som vi griper kring sig. På många håll sker regelrätta förföljelser av homosexuella där människor misshandlas och dödas i antal som vi helst inte vill tänka på. För första gången på länge talas det också om zigenarna som ett problem – även här i Sverige där många vill förbjuda dem att tigga på gatorna.

Det är som om vi i ett slag har glömt bort det som hände för mindre än 100 år sedan då hela Europa drabbades av två förödande världskrig. Även då krympte världen och restes murar. Det som till slut överbryggde gränserna då var inte avtal om fri rörlighet utan soldater och stridsvagnar. I koncentrationslägren blandades så småningom de gula Davidsstjärnorna med de homosexuellas rosa triangel och Romernas bruna eller svarta triangel. Det enda stället där man inte behövde bära symbolerna var i gaskamrarna.

”Du älskar allt som finns till och avskyr ingenting av det du skapat” Orden är hämtade ur Salomos vishets bok, en av apokryferna i bibeln – vad innebär de orden för oss? Varifrån kommer all denna avsky människor emellan? Var finns kärleken? Som kristna har vi ett särskilt ansvar. Den vi tror på och följer den korsade nämligen alla gränser. Jesus Kristus bröt igenom alla barriärer och dog för alla. Inte bara för några få utvalda, inte bara för dem som passar in i normen utan för alla – för oss – för mig och för dig. I hans handlande blev orden ovan, hämtade från Salomos vishet, tydliga. I Jesus ord och handlande ser vi kärleken – Guds kärlek. Om det huvudtaget fanns någon avsky hos Jesus var de för dem som stängde ute, dem som drog ner, dem som ledde vilse – men även dem ville Jesus i slutändan rädda genom sin död på korset.

Den stora tragedin är inte den ondas ondska, utan de goda människornas tystnad – orden är Martin Luther Kings. Jag tror att alla vi som vill följa i Jesu Kristus fotspår har ett ansvar. Ett ansvar att säga ifrån när våra medmänniskor kränks. Ett ansvar att säga stopp när vi ser hur hatet tar över. Ett ansvar att låta kärleken segra över avskyn.
Du älskar allt som finns till och avskyr ingenting av det du skapar.

Jan Kjellström
studentpräst