Gud 07.07: Tro är medmänsklighet och jublet på en fotbollsläktare

I alla tider har människor haft behov av att på olika sätt formulera sin tro. Fylla den med innehåll, avgränsa, tolka, jämföra.

En längtan efter att finna gemenskap i sin tro, dela den med andra och kunna bekänna tillsammans. Tidigt i kyrkans historia formulerade teologerna trosbekännelser för att de första kristna skulle veta ramarna för kyrkans tro. Fortfarande läser vi de här trosbekännelserna i kyrkor över hela världen. Att få bekänna sin tro är viktigt för många, även om det ibland kan vara svårt att ta till sig och använda sig av de färdiga trossatser som är kyrkans. Ibland är det bara att erkänna att det är krångligt och kan fråga oss om alla trossatser och teologiska utläggningar vi har i kyrkan är till hjälp eller om det skymmer Kristus istället.

Det är nog bra att det finns trosbekännelser att samlas kring för att känna den där gemenskapen, men meningen är ju också att det ska finnas en kraft i det vi bekänner. När vi står upp och bekänner vår tro, ska det ju vara som att stå mitt i hejarklacken på ett fullproppat fotbollsstadium och med vrål och sambarytmer heja fram sitt lag, om det så är Lugi eller MFF. Eller att stå mitt ute på ett dansgolv tillsammans med många andra och känna rytmen och kraften i dansen, eller mitt kören och sjunga Händels Hallelujakör så att håren reser sig på huvudet.

När jag står upp och läser trosbekännelsen gör jag det för att få känna att vi är många i kampen för att kyrkan aldrig ska slå sig till ro. För att få mod att i kärlek ta ansvar för mina medmänniskor, på samma sätt som Jesus gjorde i kampen för svaga, sjuka och utsatta. För att få bekänna att jag tror på en Gud som skrattar med mig, gråter med mig och lever med mig när jag dör.

Men när vi inte kan stå upp för tron, när vi inte orkar? Då får vi våga hoppas att Jesu död och uppståndelse innefattar hela våra liv. När vi inte orkar eller kan tro, när vi inte förstår vad som händer runtomkring oss, när vi inte kan sjunga med i trons lovsång, då får vi tro att det är Gud som tror på oss. Vi kan lämna ut vår sårbarhet och rädsla, vårt tvivel, vår sorg och lita på att det är Gud som bär.

Josefin G Andersson, präst i Domkyrkoförsamlingen