Gud 07.07: Att stanna kvar och bryta upp

Igår firade vi apostladagen. En dag då vi påminns om hur Gud kallar oss alla till tjänst.

Enligt traditionen minns vi särskilt apostlarna Petrus och Paulus, två nyckelpersoner vid kyrkans grundande och för oss förebilder i lärjungaskap som tillsammans förkroppsligar kyrkans kallelse.

I ikonografin avbildas ofta Petrus och Paulus tillsammans. De omfamnar varandra. Det finns en spänning mellan dem. En spänning som är nödvändig för en levande kyrka. Spänningen mellan å ena sidan kontinuitet och stabilitet och å andra sidan förnyelse och uppbrott.

Petrus representerar kontinuitet och stabilitet. När Jesus frågar lärjungarna vem dem säger att han är är det Petrus som svarar och han säger: ”Du är Messias, den levande Gudens son.” Petrus bekännelse är viktig. Det är en bekännelse som enar alla kristna, i alla tider – Jesus är Messias, den levande Gudens son. Vi är inte de första att bekänna denna tro, vi stämmer in i en tro som många stämt in i före oss och som kristna bekänner över hela världen än idag. Men stannar vi vid Petrus och hans bekännelse riskerar kyrkan att stagnera. Här blir Paulus en vitaliserande motpol till Petrus.

Paulus reser världen runt, bryter ständigt upp. Han möter nya kulturer, argumenterar, förnyar – gör bekännelsen relevant. Om Petrus står för kyrkans integritet och ordning står Paulus för kyrkans kreativitet och öppenhet. Paulus lär oss att kyrkan är i oavbruten dialog med sin samtid, alltid i rörelse. Kyrkan består av människor som kallas att utforska och utveckla tron genom att vara samtidsmänniskor i dess djupaste innebörd.

Bilden av Petrus och Paulus som omfamnar varandra visar två riktningar som båda är nödvändiga för en fungerande kyrka. Kyrkan är en levande kropp som behöver struktur och integritet men som också behöver vara kreativ och öppen för sin samtid. Ibland beskrivs dessa två riktningar som konkurrerande och oförenliga, men bilden av Petrus och Paulus visar oss en annan verklighet: Det är just när kontinuiteten omfamnar öppenheten som kyrkan blir en välmående kropp.

Text Clara Sjöberg
Foto Kristina Strand Larsson