En ättling

”Titta”, sa min far och pekade på TV-skärmen. Programmet som sändes var en dokumentär från Bulgarien. Några äldre män satt på en bänk och samtalade. ”Jag tror det är därifrån jag kommer”, sa far. ”Från Bulgarien.”

Han kände igen sig. Far var tämligen kortväxt och hans hår som mörkaste choklad. Inte ett enda nordiskt rågblont hårstrå där inte.

Vi systrar blev nyfikna. Tänk om vi kunde överraska far med att verkligen hitta en anknytning till sydöstra Europa. På Landsarkivet i Lund började så många långa dagar av bläddring i kyrkoböcker.

Far anade att hans släkt hade en exotisk historia. Han hade ganska mycket att leva upp till. Mors släkt är mättad av annorlunda figurer som adelsmän, riddare, biskopar och en och annan mystiker.

Det var med viss tvekan vi räckte över pärmen med resultatet av vår släktforskning som julklapp det året. Min syster Inger och jag anade att hans första entusiasm snart skulle vända till stor besvikelse. Trots att vi nått ända ner till 1600-talet hade vi inte hitta en enda bulgar och inte heller något annat spektakulärt. De allra flesta av fars anfäder och anmödrar hade rört sig i en och samma trakt på Österlen. Några kilometer från sin hemort var det längsta de flyttat.

Ett liv som levs på en och samma plats kan vara fyllt av äventyr. Det visste far, men han hade ändå hoppats att en annan ganska kortväxt gestalt med hår som mörkaste choklad skulle träda fram ur historiens dimmor och berätta om en hisnande livsresa.

Det tog några år, men häromdagen kom han äntligen vandrande, den där gestalten. Anders Ödman är docent i historisk arkeologi och det var tillsammans med honom gestalten kom gående. Anders har forskat i hur alla stenarna till bygget av Domkyrkan i Lund kom dit. Stenbrottet fanns i Hallaröd i närheten av Höör. Arbetet pågick mellan åren 1080 och 1145. I drygt 60 år, året runt, drogs stenblocken på vagnar med hjälp av oxar till Lund. Det var ett enormt projekt – som att bygga självaste Salomos tempel. Detta klarade inte skåningarna på egen hand. Anders menar att det sköttes av trälar, slavar hämtade från södra Europa. När Domkyrkan till slut invigdes år 1145 fortsatte byggandet av kyrkor runt om i Skåne.

Min far är sedan länge en himmelsbo. Tänk om jag fick sitta ner en stund igen med honom i hammocken i trädgården och samtala, så som vi brukade. Tillsammans skulle vi låta oss kittlas av tanken att vara ättlingar till de som byggde våra sköna kyrkorum. Och det är faktiskt mycket mer spännande än all blåblodighet i världen.

När vi pilgrimsvandrar går vi från kyrka till kyrka och sjunger oss in till varje altare. Där tackar vi Gud för allt vi varit med om längs vägen, både omkring oss och i vårt inre. Nästa gång jag når ett altare ska jag också tacka alla trälarna för de heliga rummen och låta dem påminna oss om att vi alla är gäster och främlingar på denna jord.

Text Anna Alebo, pilgrimspräst
Foto Kristina Strand Larsson