Gud 07.07: Om det sviktande hoppet och klimattoppmötet i Paris

Klimatångest, när blev det ett ord på var mans/kvinnas läppar?

Det används flitigt och nya generationer växer upp med medvetenhet, uppgivenhet och engagemang i en salig blandning. Den 2 december hålls FN’s klimattoppmöte och inför det är det lätt att pendla mellan hopp och förtvivlan.

Men Jesus gick på vattnet.
Omöjligt kan bli möjligt. Det sägs att kyrkan ska ha en profetisk röst och i dessa klimatångesttider bör vi därför stå upp för hoppet. Vår gemensamma uppgift är att balansera upp den rådande domedagsprofetian som med all rätt talar sitt tydliga språk: Världen och vi med den är väg att förstöras.

Men Jesus gick ju på vattnet.
I Markusevangeliet kan man läsa om hur Jesus om kvällen såg hur hans lärjungar slet vid årorna och i gryningen kom han till sist gående mot dem. När Petrus gick ut för att möta honom på vattnet sviktade tron, han blev plötsligt rädd och började sjunka. Då sträckte Jesus ut handen och fångade upp honom.

Vad har detta med klimattoppmötet i Paris att göra? Jo hoppet består i att vi får leva i en växelverkan med Jesus. I bland bärs vi av vår egen kraft och mäktar med att leva på ett hållbart sätt. Ibland sviker oss modet och hoppet spolas bort med alla de ton kemikalier som vi har gjort oss beroende av. Men när vi sjunker, sträcker Gud ut sin hand och drar oss upp i båten igen.
Så låt oss släppa relingen och ge oss ut i det okända. Ett första steg skulle kunna vara Ekovandra till Paris tillsammans med kampanjen act now for climate justice, eller kanske ”bara” pilgrimsvandra en dag mellan Lund och Bjärred!

Text Lisa Vinsander, studentpräst
Foto Kristina Strand Larsson