Gud 07.07: Vägen emellan

Pilgrimer rör sig långsamt ut från Ravlunda skjutfälts många skogsstigar och närmar sig den sommargulnande markheden som är full av hundratals betande svarta och vita Havängsfår. Skylten som pekar ner mot Östersjön berättar att de ska följa Mellanvägen.

M e l l a n v ä g e n. Vägen emellan. Någon förknippar ordet med halvmesyr, att ta genvägar och att inte våga löpa linan fullt ut. Hos någon annan skapar smaken av bokstäverna på läpparna ett andrum i själen, på vägen ner emellan hav och äng. Den tidigare ytliga bröstandningen letar sig ner till magen och andetagen djupnar. På vägar där vi färdas emellan, från och till något, skapas en rastplats där bekymmer som fått allt för stora proportioner kan urskiljas och vi erbjuds möjlighet att släppa taget.

Det blir många vägar emellan under vår julivandring till S:t Olof. Vi möter lammet som med orolig blick följer sin skadade mammas kamp emellan liv och död. Vi firar mässa liggandes vid Havängsdösen emellan himmel och jord. Längs skjutfältet påminner patronen i vänster hand mig om krig och konflikter och måsens fjäder i höger hand om fred och frihet.

Jesus försöker berätta för oss att vi inte behöver bekymra oss så mycket. Vår himmelske moder och fader vet vad vi behöver. Vänd dig till mig istället, tycks han säga i söndagens text. Börja där. Sök först hans rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också.

Kanske är det fler än jag som större delen av sitt liv, levt som om livet ständigt är en kamp och trott att man måste utkämpa den på egen hand. Om vi på allvar skulle försöka lita på att livet är en gåva. Som istället för kramp skapar tillit. Var dag har ändå nog av sin egen plåga. I vardagslivets stress, på pendeltåget emellan Lund och Malmö, i kön på Försäkringskassan eller i väntan på att stödkonserten för Syrienflyktingarna ska börja, kanske snurrandet på frälsarkransens blå bekymmerlöshetspärla kan skapa en liknande rastplats som vandrandet emellan hav och äng.

Väl framme under den helige Sankt Olofs valv kryper pilgrimerna ner i sina sovsäckar. Till ljuset av fullmånen och minnet av midnattsmässans sång vaggas vi till sömns:

Ge din tanke ro, ditt bekymmer vila.
Som en rastplats längs med vägen där du lägger ner din börda.
(text: Åsa Hagberg., musik: Nadja Eriksson)

Gud, alla bekymmer som får oss att krampa överlämnar vi till dig. Öppna oss för tanken på att allt vi behöver blir oss givna. I Jesu namn. Amen.

Text och foto Ebba Älverbrandt, diakon i Fosie församling, Malmö.