Gud 07.07: Tystnad

”Får jag be om största möjliga tystnad!” Cirkusdirektören får oss nästan att hålla andan, ingenting får störa koncentrationen just nu.

En tyst minut, för att hedra någons minne är sällan varken en hel minut eller helt tyst.

Tystnad förknippas ofta med stillhet. Men man kan ju vara tyst och springa samtidigt. Och för den som tvingas vara i det som är tomt och ensam, skriker den tystnad som är frånvaro och saknad. Tystnad utan riktning.

Tyst i klassen, kunde läraren säga under min skoltid när ljudnivån blev för hög. Tystnaden har sin funktion, vi får dra oss undan från bruset. Men tystnad är sällan frånvaro av ljud. Tystnaden är nästan alltid något in emellan. Tillvaron är inte ljudlös. När de kraftiga ljuden tystnar låter de svagare.

I tystnaden väcks ljud till liv som inte märks annars: ett kylskåp som brummar, en fläkt som surrar, en kran som droppar. Tystare än så blir det sällan.

Den som besväras av tinnitus hör ljud som inte hörs utifrån. Det brusar, brummar, tjuter, piper, knäpper, tutar, skramlar eller susar. I ena eller båda öronen. När det som hörs omkring tystnar växer ljudet sig starkt.

Tystnad relaterar till ljud som motpoler, ger kontrast och helhet. Som dag och natt hör samman och bildar ett dygn. Tystnaden är sällan ljudlös. Att vara i behaglig tystnad är att vara i det som är, utan störande impulser. Det finns en tystnad i skiljetecknen, mellan ljudande stavelser. Tystnad och ljud – tillsammans bildar de meningar. Efter punkt börjar ny mening med stor bokstav. Mellanrum, marginal, andhämtning, paus. Det händer något i mellanrummen. I de tysta gliporna, fyllda av närvaro.

I pauserna föds kreativitet. I tystnaden mellan ljuden tar också innebörden gestalt, inte bara i det som låter. Så blir tystnaden och ljuden viktiga tillsammans, var och en med sin egenart.

Vad finns kvar
när allt är slut?
Vilka färger?
Vilka ljud?
Genomlyst
av ljudlöst och vitt
hörs en sång
ur bråddjupet mitt:

Bevarad av Gud,
omfamnad av
din närhet.

Text Kerstin Hesslefors Persson, domprost i Lund
Foto Kristina Strand Larsson