"Jag gav mig av. Rakt ut i öknen gick jag."

Gud 07.07: Detta är öknen

Under lång tid hade jag sett hur längtan efter ett barn rev och slet i henne.

Oron fanns också där, hur ska det gå för familjen om hon är ofruktsam, och med Guds löfte om att de ska bli ett stort folk?

En dag tog hon mig avsides och sa att hon ville att jag skulle föda ett barn åt henne.

Jag gick in till hennes man. Han tog emot mig och kort därefter förstod jag att jag faktiskt väntade barn.

I början gick allting bra.

När barnet i min kropp växte, växte också spänningen mellan oss.

Jag kände hennes blick på min mage. Hon kände sig utanför. Hon gav mig fler arbetsuppgifter än vad jag hann och orkade med. Hon pressade mig.

Också i mig hände något jag inte kände igen. Jag såg att hon var svag. Jag började förakta henne. Ur mitt inre sipprade fram något bittert, något förföriskt, något mörkt – föraktet.

Hon straffade mig.

Till sist stod jag inte ut.

Varken med hennes bestraffningar eller med den lockande och avskyvärda känsla som börjat regera mitt inre.

Jag gav mig av.

Rakt ut i öknen gick jag.

Detta är alltså öknen.

Skrämmande, ja. Ensamt, ja.

Men också något mer.

För mig blev det den nödvändiga platsen att vara på för att kunna svara på frågan. ”Varifrån kommer du och vart är du på väg?”

Långsamt, långsamt sinade föraktets ström i mig.

Solen brände min hud och samtidigt var det som om jag renats inifrån.

Vid källan på vägen till Shur hände det.

Någon sa Hagar. Märkligt, men jag kan bara beskriva det som att jag fick mig själv tillbaka.

Nej jag kan inte stanna här. Jag måste återvända. Här är jag utanför tiden, tänkte jag.

Jag måste binda samman mitt då, hos Saraj, med den framtid jag blev varse i öknen.

Många ska komma ur mig.

När jag fick veta vad min son skulle heta förstod jag att jag inte var ensam. Ismael, Gud hör. Ja Gud hade hört mig.

När jag förstod vad det väntade barnets smeknamn var vällde en våg av ömhet fram i

mig. Motsägelsefullt, måhända. Namnet vittnade om ett farligt liv, delvis utanför gränserna.

Kanske var det då de sista resterna av föraktet försvann. Vildåsnan, min vilde, obändige son. Något av mig finns i honom.

Där vid källan i öknen blev jag sedd rakt igenom. Och jag överlevde.

Efter Första Moseboken 16:1-3

Lena Sjöstrand, domkyrkokaplan