Gud 07.07: En öppenhet för det oväntade

En gammal judisk skröna berättar om en rabbin som varje dag vandrade från sitt hus utanför staden in till synagogan mitt i staden. På sin väg passerade han varje dag en bro som vaktades av en soldat. Varje dag ställde soldaten samma fråga; ”Halt! Vart är du på väg?” Varvid rabbinen alltid svarade samma sak; ”Det vet man aldrig.” Detta pågick under lång tid tills soldaten en dag tröttnade på rabbinens svar. ”Du säger alltid att du inte vet vart du är på väg, men varje dag går du ju raka vägen till synagogan. Klart att du vet vart du är på väg. Nu får du sitta i finkan över natten – så kanske du lär dig att svara mig på ett sanningsenligt sätt. Så släpade soldaten iväg med rabbinen till stadens häkte. Men när han slog igen dörren om rabbinen sa denne; ”Där ser du ju själv – man vet aldrig vart man är på väg!”

I den judiska traditionen brukar man ibland meddela visdom genom roliga historier – som i det här fallet. Visst, kan man läsa detta enbart som en rolig historia, men berättelsen säger också något om vårt förhållande till livet. Som människor har vi lätt att fastna i våra fasta rutiner. Lätt att ta vardagen för givet. Rabbinens svar rymmer i kontrast till detta en öppenhet för det oväntade – eller om man så vill – en öppenhet för livet, medmänniskan och ytterst – för Gud. Kanske skulle vi alla må bra att bära med oss en sådan öppenhet och lyhördhet i vår vardag. Den gångna söndagens texter handlade på olika sätt om bön. Bön handlar mycket om att lyssna och att vara lyhörd. Om att alltmer öppna sig för det som är Guds vilja i våra liv. Som Dag Hammarskjöld skriver i Vägmärken; ”Helgat varde dig namn – icke mitt, Tillkomme ditt rike – inte mitt, Ske din vilja – icke min”.

Text: Jan Kjellström, präst

Foto: Kristina Strand Larsson