Skrammel skrammel halleluja vrooom

Åskan rullar över oss på några minuter. Från sol som fick de gula hundarna att bråka om skuggplatser under parkerade rickshaws på rad, blixtsnabbt över till ursinnigt piskande regn. Och vilka mängder. Gatan blir en flod, färgstarka tyger smetar mot hud på dem som inte hinner få upp något paraply. Det är monsuntid i Kerala i sydvästra Indien.
Hit har vi begett oss för att under fyra månader studera samspelet mellan tre stora religioner: Hinduism, islam och kristendom. Av delstatens nära 35 miljoner invånare, bekänner sig ungefär 56 procent till den förstnämnda – resten utgörs cirka 18 procent kristna och 26 procent muslimer.
När regnet lättat och lukten av rostade nötter och diesel åter stiger mot himlen, hoppar vi in i en svartgul moped-rickshaw som ska ta oss till en kyrka i en närbelägen by.
– Är ni kristna, frågar chauffören och utan att vänta på svar ger han oss en näve kopparmynt.
– Här, be för mig, ge dem till Jesus eller Maria.
– Jaha du är kristen? undrar vi.
– Nej, nej, jag är hindu. Men NI är ju kristna. Så då ber ni ju till er gud. För min räkning. Jag kan be åt er också ge lite småpengar bara så köper jag rökelse till templet. Vi ber för varandra. Much safer you know. Pray all!
– Men kan du inte själv be till Jesus då om du tror att han finns?
– Nej, han lyssnar nog bättre på er som är kristna! Be nu. Mohan, be för Mohan, det är jag! Det blir 10 rupiees thankyouverymuch bye bye.

När jag ska försöka sammanfatta keraliternas inställning till religionsmixen i sin delstat, så kommer jag tillbaka till den här episoden. Som så mycket annat jag upplevde i Indien, får den mig först att bara skratta och skaka på huvudet. Men den stannar ändå kvar i minnet. Likaså det milt uttryckt osentimentala sättet att bara kasta ut lite mynt på ett tempel man kör förbi. I farten genom en öppen ruta liksom – skrammel skrammel halleluja vrooom. Den där ytterst pragmatiska inställningen till andras livsåskådning är kanske nödvändig i hinduistiska miljöer.

När en gata plötsligt förvandlas till en parad av sjungande, trummande människor som målat sig ljusblå och rakat bort ögonbrynen frågar vi bananförsäljaren vad det är för något de firar. ”Ingen aning”, svarar han. ”Pukkah. Heligt bara”. Det är inget att fördjupa sig i. ”Pukkah”, följt av axelryckning. Det är standardsvaret vare sig det gäller öronbedövande trumpetspel eller maniskt blomkastande.

Kan man inte ens hålla reda på alla de religösa uttryck som ständigt omger en, blir det väl svårare att problematisera och ifrågasätta. “Envar salig på sin fason” som överlevnadsstrategi. Pukkah.

Text: Sofia Petersen
Foto: Kristina Strand Larsson