Rosettfönstret bakom orgeln i Notre Dame

Lunds domkyrka firar Louis Vierne 150 år!

På lördag den 29 februari kl. 10.00 inleds serien med Louis Viernes samtliga större orgelverk i Lunds domkyrka med anledning av 150-årsfirandet av hans födelseår.

Robert Bennesh inleder den 29 februari med Symphonie nr 1 från 1898. Därefter följer under året övriga symfonier, 24 Pièces de fantaisie och 24 pièces en style libre i tillägg till att andra verk framförs i program utanför serien. Hans Fagius, Anna Holm och Johannes Skoog framför tillsammans med Domkyrkans Susannah Carlsson och Robert Bennesh serien

  • 29 februari 10.00 Orgelsymfoni nr. 1 d-moll op. 14 (1898-1899) med Robert Bennesh
  • 28 mars 10.00 Orgelsymfoni nr. 2 e-moll, op. 20 (1902/1903) med Hans Fagius
  • 2 maj 10.00 24 Pièces de fantaisie, Première suite op. 51 (1926) med Susannah Carlsson
  • 9 maj 10.00 24 pièces en style libre op. 31 (1913), nr. 1-12, med Robert Bennesh
  • 27 juni 10.00 24 Pièces de fantaisie, Deuxième suite op. 53 (1926) med Susannah Carlsson
  • 20 juli 19.30 Orgelsymfoni nr. 3 Orgelsymfoni nr. 3 fiss-moll, op. 28 (1911) med Robert Bennesh

 

Här finns schema över alla Lördagskonserter!

Louis Vierne var organist i Notre Dame från 1900 fram till sin död 1937. I Jan H Börjesson text träder ett dramatiskt och delvis tragiskt livsöde fram – med ett minst sagt ovanligt slut.

Louis Vierne 1870-1937

När man betraktar Louis Viernes liv är det hans långdragna emotionella och fysiska lidande man först fäster sig vid. Han föddes den 8 oktober 1870 i Poitiers och var från början gravt synskadad. Han kunde dock med hjälp av förstoringsglas läsa text och noter. Efter en musikaliskt brådmogen barndom hamnade han 1889 i pariskonservatoriets orgelklass med den store César Franck som lärare. Den unge Vierne lär då ha sagt till sin lärare: ”Vid tio års ålder hörde jag en konsert med er i Sainte-Clotilde och jag dog nästan av lycka!” Efter endast ett års studier dog Franck och ersattes av Charles Marie Widor, som på konservatoriet införde en ny och mera gedigen spelteknik som han studerat hos belgaren Lemmens. Efter att Widor hållit ett berömt inledningsanförande för sin nya klass, lutade sig studiekamraten och tonsättaren Charles Tournemire mot Vierne och viskade: ”Vi kan ingenting!” Båda eleverna tog emellertid till sig Widors stränga undervisning och blev lysande organister. Vierne blev år 1892 biträdande organist till Widor i kyrkan Saint Sulpice i Paris. År 1894 blev han dessutom assisterande lärare vid pariskonservatoriet.

År 1899 gifte sig Vierne med Arlette Taskin med vilken han kom att få två söner. År 1900 dog organisten i Notre Dame Eugène Sergent och 50 personer godkändes som sökande till tjänsten. Efter anonyma provspelningar, som bland annat innefattade improvisationer över två givna teman, valde juryn enhälligt Vierne till ny organist i nationalhelgedomen. Han skulle komma att vara kyrkan trogen till sin död år 1937.

År 1906 råkade han ut för en svår olycka då han föll ner i en djup grop i gatan på sin väg hem från Notre Dame. Benbrottet var så allvarligt att man övervägde en amputation. Året därpå drabbades han av en svår tyfus som nästan tog hans liv. Smärtorna från benbrottet dövades av morfin och han blev snart beroende av drogen. Han tvingades under ett helt år lägga om hela sin pedalteknik för att kunna spela orgel igen. Efter några år drabbades han av grön starr och blev helt blind. År 1909 lämnade hans fru honom och de tog ut skilsmässa. År 1914 dog både hans bror och hans ena son i första världskriget. Hans andre son dog kort därefter i tuberkulos. Eländet hade inga gränser i hans liv. Trots detta betraktades han som en vänlig och inspirerande pedagog av eleverna på konservatoriet.

Orgeln i Notre Dame var i ett beklagligt skick större delen av Viernes liv. För att få pengar till en restaurering gjorde han talrika turnéer, bland annat till USA, där han gjorde bejublade framträdanden på jättelika Wanamakerorgeln i Philadelphia. För dessa konsertresor komponerade han sina fyra stora sviter av fantasistycken. Till slut kunde orgeln åtgärdas och stod år 1932 färdig. Vierne skulle dock få endast fem år vid den nyrestaurerade orgeln. Den 2 juni 1937 spelade Vierne sin 1750:e konsert på sin älskade orgel. Vid sin sida hade han vännen och eleven Maurice Duruflé till hjälp. Efter att ha framfört sitt nykomponerade stycke Stele pour un enfant défunt skulle han improvisera över två givna teman, men fick en stroke eller en hjärtinfarkt och föll ihop. Vänsterfoten landade på tonen stora E vilken klingade ut i katedralen då tonsättaren dog. Märkligt nog hade det länge varit en uttrycklig önskan att han skulle få dö vid spelbordet till sin älskade orgel.

Viernes musik är unik i sin stil. En stark prägel av impressionism förenas med en suverän formkänsla och en virtuos instrumentbehärskning. De fyra stora sviterna och de sex symfonierna utgör de viktigaste orgelverken. Samtliga symfonier kommer under året att framföras i Kalmar/Västerås domkyrka vid sidan av verk i andra genrer.

Den första av de sex symfonierna komponerades 1898-1899 då han ännu var biträdande organist i Saint Sulpice. Såväl orgeln som influenserna från Widor inspirerade honom till ett ganska traditionellt verk i Widors efterföljd, dock med stor uttryckskraft och viss personlig prägel. Den andra symfonin tillkom 1902-1903. Vierne har nu fått en egen tjänst i Notre Dame och mött dess mycket personliga orgel. I denna symfoni möter vi en betydligt mera personlig röst och en behärskning av den musikaliska formen som är så utmärkande för tonsättaren. Den tredje symfonin blev färdig år 1911 och blev något av ett genombrottsverk för Vierne. Med ett mycket moget tonspråk skapade han en ytterst helgjuten storform av sällsynt lyskraft.

Den fjärde symfonin tillkom år 1914. Hans bror och son hade just dött i första världskriget och symfonin präglas av sorg och vrede. Det är delvis ett nytt och kärvare tonspråk som möter oss här. En högdramatisk och stundtals inåtvänd musik. Efter några års tystnad som orgeltonsättare tillkom den femte och längsta symfonin år 1923-1924. Även denna symfoni är mörk och svårmodig men den harmoniska komplexiteten är större än i den fjärde symfonin. Verket är på grund av sin längd och komplexitet sällan spelat. Åren 1926-1927 var Vierne upptagen av sina långa turnéer till USA samt med att komponera de fyra stora sviterna för orgel – även dessa är hörnpelare i hans tonsättargärning. Det mera utåtriktade tonfallet i karaktärstyckets form kontrasterar mot symfonisatsernas stränga formbygge. År 1930 kom så den sjätte och sista av symfonierna. Det verkar ha varit förlösande att komponera fantasistyckena, för den musik som möter oss i den sjätte symfonin är utåtriktad, formtekniskt mästerlig och nyskapande. Efter många år av sorg och elände strålar äntligen ett ljus fram i den magnifika finalsatsen.

Text: Jan H Börjesson, organist i Kalmar domkyrka