Med alla djuren – predikan

Eftersom den planerade livesändningen från Annandagens högmässa råkade ut för tekniska problem, lägger vi här ut Lena Sjöstrands predikan från mässan.

 

Med alla djuren – predikan Annandag jul 2020, första årgången.

 

Under julnatt och juldag fick vi vara tillsammans med oxen och åsnan vid krubban.

Kanske hann vi även möta några av herdarnas får innan de återvände till ängen. Åtminstone det lilla lammet som envisades med att dröja sig kvar hos det nyfödda barnet i krubban.

Det var på något sätt som om de redan kände varandra och skulle fortsätta att höra samman.

 

Det var rofyllt där vid krubban. Ljudet av oxen som tuggade på höet. Åsnan som försiktigt trampade runt – kanske hade hon ont i ben och hovar efter den långa vandringen. Det måste ju varit tungt att bära på Maria, höggravid som hon var – med barnet som nu var fött. Barnet som jollrade när lammet puffade försiktigt på honom med sin svarta nos.

 

Också människorna andades lugnt.

Trötta efter en lång dag och natt. Ljuset från stjärnan föll in över alla som var där.

 

Ja, det var rofyllt på något vis. Men det var inte rofyllt på det där sättet som att all oro var borta eller alla hot övervunna. Tryggt mitt i otryggheten – om man nu kan säga så.

 

Det var en tillfällig viloplats det visste vi alla. Maria och Josef skulle snart ge sig ut på resa igen. Vi anade redan uppbrottet och flykten. Åsnan skulle bära barnet vidare. Och senare bära honom när han som man red in i Jerusalem. På väg till korset och graven och ut ur graven.

Den vecka då han utan att öppna sin mun förs bort likt lammet som leds till slakt, eller som tackan som är tyst när hon klipps.

 

Utestängd, värnlös i mörkret så är detta barns öde. Allas vårt öde. Men Gud har valt att bo hos de utestängda. Förena sig med vårt öde. Gud blir ett nyfött barn i vår torftighets halm. Det är källa till den ro vi kan förnimma. Skyddslösheten är inte borta men den är berörd av en närvaro.

 

Det står inte så mycket om djuren i juldagens evangelium. Men den fromma fantasin har räknat med dem. I julkrubbor och kalkmålningar har vi sett dem. Oxen och åsnan. Redan 700 år före barnets födelse konstaterade profeten Jesaja att oxen känner sin husbonde och åsnan sin herres krubba. Fåren brukar också få vara med för herdar utan får är nästan inga herdar.

 

Och lammet ja, lammet är speciellt. Och vem vet – kanske fanns det fler djur där.

Några möss, en salamander, en fågel . . . Före herdar och kungar hälsade djuren Kristus välkommen till jorden.

 

I dag är det Annandag. Den förste martyrens dag. Stefanos. En dag som visar på vad det också kan innebära att hålla sig tätt intill barnet i krubban. Texter som handlar om modet att hålla fast vid det man tror på. Om sätt att förhålla sig vid angrepp. Texter med löften om att Gud räddar.

 

Juldag och Annandag hör samman. Det är till den värld där det också finns ondska, motstånd och smärta som barnet föds för att dela våra liv. Ljuset som föll in över den lilla gruppen runt krubban lyser nu från Stefanos ansikte när han talar om sin herre och fylld av nåd och kraft gör under och tecken. Ljuset får honom att likna en ängel. Likna änglarna som sjöng i julnatten. Det är öppet in i himlen runt honom. Så som det var kring änglarna i den heliga natten.

 

Också i dagens evangelium får vi sällskap av djuren. Får och vargar, ormar och duvor. Förebilder för oss – lyssna på djuren de ska undervisa dig. Jesus vägleder, med hjälp av djuren, sina lärjungar då och nu i hur vi ska möta avståndstagande och fientlighet.

 

Det finns vargar här i världen. Det motstånd Jesus talar om uppstår för hans skull. Det finns inte heller enbart hos någon speciell grupp utan kan komma från alla håll. Det framgår tydligt hos Matteus. Kanske går det inte att hålla sig nära den skyddslöse, Gud i halmen, utan att på något vis själv känna av utsattheten. Och ändå aldrig vara ensam där. Gud sökte sig ju dit för att vara med oss där. Vi är som får bland vargar – men vi har en herde. Fåren framställs ibland i fablerna som mindre vetande. Eller kanske snarare oskuldsfulla. Så ska vi vara, säger Jesus.

Men vi ska också vara som ormar. En orm som snabbt kan ringla i väg när faran hotar. Ormens listighet i Edens trädgård som fick Eva och Adam på fall framställs här som förebildlig. Var lika listig och snabb som en orm. Bevara initiativet. Ge er inte hän åt hjälplösheten.

 

Samtidigt ska vi vara menlösa som duvor. Lärjungens listighet ska inte handla om att skada andra utan tjäna egen överlevnad och ge möjlighet att vittna om evangeliet. Som en möjlighet att förkunna evangelium – så verkar Jesus hos Matteus uppfatta situationen när någon blir utlämnad för hans skull. Bekymra er inte för vad ni ska säga eller hur ni ska tala. Det ni ska säga kommer att läggas i er mun och anden att tala genom er. Det var så det var för Stefanos.

De som ville disputera med honom kunde inte hävda sig mot visdomen och anden i det han sa. Trots det avgick han inte omedelbart med seger. Krafterna hårdnade omkring honom. Folk vittnade falskt mot honom och han anklagades för hädelse.

 

På samma sätt ger Jesus inte sina lärjungar några garantier i evangeliet.

När Gud med sin ande talar genom sina lärjungar kan splittringen också förstärkas, motsättningar mellan syskon och mellan generationer brisera. Håll ut, säger Jesus även när ni blir hatade för min skull. Då ska ni bli räddade. Motsättningarna och splittringen kan bli våldsamma. Men motsättningarna och splittringen behöver inte bara vara av ondo. Här finns också en slags inneboende befrielse. En öppning för att destruktiva mönster inte bara behöver upprepas. Nya vägar kan banas och beträdas. Ordet skapar, bänder upp det låsta, kastar ljus in i mörkret.

 

I går Juldag.

I dag Annandag.

 

Det är samma verklighet. Den rofyllda förnimmelsen i ljuset från stjärnan med ljudet från oxe och åsna och med det lilla lammet i famnen är inte ett undantag, någonting utanför tiden, en dröm. Det nyfödda barnet vilar mitt i världen, mitt i vår verklighet. Det finns vargar här i världen. Gud bortser inte från det utan har kommit till oss just därför. Vi kan lära oss av djuren. Öva oxen och åsnans trofasthet.

Imitera ormens list, duvans troskyldighet och fårens tillit.

Vi kan låta djuren leda oss till vår Herre, i rofyllda stunder och tider av kamp.

 

Och lammet då, det lilla lammet. Det stannade verkligen kvar hos barnet i krubban.

När Barnet vuxit upp får han själv bära det namnet – Guds lamm. Guds lamm som tar bort världens synder.

 

Det ska inte alltid vara strid mellan får och vargar.

Den som håller ut ska bli räddad.

 

Profeten Jesaja talar inte bara om oxen och åsnan och deras kännedom om sin herre, han har en vision också. Även då talar han om och genom djuren:

 

”Då skall vargen bo med lammet,

Pantern ligga vid killingens sida.

Kalv och lejon går i bet och en liten pojke vallar dem.”

 

 

Lena Sjöstrand