Vidar döptes som vuxen

– Det började inuti mig för flera år sedan, berättar Vidar en varm höstdag sittandes på en trappa utanför Lunds domkyrka. Längtan efter en högre makt hade funnits där länge, en makt av andlig natur.

Vidar hörde talas om retreater och beslutade sig för att åka iväg på en. Under denna vistelse bad han tillsammans med en präst och fick sin första andliga upplevelse.

– Det var absolut ingen fantasi, berättar han. Upplevelsen var både fysisk och psykisk och jag förstod att jag hade varit med om något speciellt. Detta ville jag utveckla så jag började bland annat att gå i högmässan.

Vidar kom i kontakt med en av prästerna i Lunds domkyrkoförsamling och började att gå i samtal hos honom. Så småningom uppkom tankar kring att det skulle leda fram till dop och konfirmation. Han ville dock vänta en längre tid innan han tog steget att döpas.  Detta för att han ville känna sig förberedd för att ta steget.

Vidars dop blev en fin och enkel dag där hans familj och vänner från katekumenatsgruppen samlades till dopgudstjänsten som markerade att Vidar hade valt att ta detta steg. Vidar konfirmerade sig även senare.

– Jag är oerhört tacksam för både dopet och konfirmationen, säger Vidar. För mig är kristendomen en kanal till det andliga och det kristna sammanhanget ligger nära just mig. Genom att döpas öppnades en hel värld av trygghet för mig

Vidar menar att han eftersom han både har levt livet utan tro och med tro, kan se stora skillnader. Men vilken är då den största skillnaden? Frågan ställs innan vi skiljs åt

– Att jag inte längre tror mig veta, säger han. Nu är jag så mycket mer öppen för att jag inte längre vet. Generellt är jag en mer öppen människa, öppen för olika frågor och svar, fast jag är inte längre intresserad av att veta allt.