Att möta sin rädsla är enda vägen

Tiden det tar att cykla mellan Jan Kjellströms bostad och sjukhuset i Lund räcker precis till en bön.

Jan Kjellström behöver bönen för att förbereda sig och hämta styrka. När han kallas till sjukhuset handlar det nästan alltid om dödsfall. Det kan vara en respirator som ska stängas av eller ett  nöddop.

Jan är studentpräst och ansvarig för Domkyrkoförsamlingens engelskspråkiga arbete. Han ingår också i sjukhuskyrkans externa jourgrupp och sitter vissa nätter som jourhavande präst på  telefonnummer 112. Jan möter mycket rädsla i sitt jobb.
– Föräldrar som håller på att förlora sitt barn har råkat ut för det som de flesta är allra mest rädda för. Men det finns också en osäkerhet hos dem som är nära de här personerna. Både  vårdpersonal och präst fruktar att inte räcka till eller att göra saker värre. I alla de här mötena är det som att gå på äggskal. Det var värst första gången Jan hade jour och blev uppringd av sjukhuset. Efter några gånger övergår rädslan i koncentration. Men han behöver den där bönen på vägen dit.

– Det enda sättet att övervinna sin rädsla är att gå emot den. Vi undviker gärna det vi fasar för. Det kan vara spindlar eller att tala inför folk. Risken är då att skräcken bemästrar oss och inte vi den. Vill du bli av med din fobi eller rädsla, måste du successivt konfrontera den. Det kan du till exempel göra genom KBT, kognitiv beteendeterapi. En annan metod är att lära sig mycket om det som du fruktar, säger Jan.

Många av oss är lite allmänt oroliga. Något kan ju hända. Vi vet egentligen inte vad. Generaliserat ångestsyndrom innebär att ha ont i magen hela tiden och huka under en överhängande  katastrofkänsla. Detta kan handla om en oro för att inte kunna prestera eller att inte leva upp till sina egna krav. Blir oron för stark är den handikappande och vi behöver hjälp.
– Du måste själv besluta dig för hur mycket ångest du kan bära. Vill du leva livet fullt ut kan du inte låta rädslan förminska dig, säger Jan.

Tro handlar om förtröstan.
– Livet är som det är. Jag kan inte göra något åt det, men jag kan lita på att jag är buren. Jesus själv var faktiskt rädd när han vakade i trädgården Getsemane inför korsfästelsen. Det tycker jag känns trösterikt.

Text/foto Kristina Strand Larsson