Domkyrkan, ett rum att växa i

Häromdagen träffade jag en vän som studerar arkitektur över en kopp kaffe. Min vän, som arbetar med ett projekt, frågade mig om jag det finns en byggnad eller plats på jorden som har betytt någonting extra för mig.

Utan att tveka svarade jag: Lunds domkyrka. Kanske är det föga förvånande, med tanke på Domkyrkans vackra torn vilka utgör en omistlig silhuett av kyrkans närvaro i både stad och  hjärta. Från morgon till kväll lyssnar staden till Domkyrkan; vid lunch ringer klockorna in till mässa och för en stund tystnar kyrkan helt, för att sedan bryta ut i glädjesång. Det rör sig om en närvaro som är lika beständig som konstant, precis som korset kring min hals har blivit en konstant i mitt liv.

Men korset kring min hals har inte alltid hängt där, och ibland funderar jag på när, eller kanske hur, jag ”blev” kristen. När jag tänker tillbaka på min uppväxt, inser jag att skolans jul-  och sommaravslutningar länge var min enda kontakt med kyrkan. Det var inte förrän jag som nyanländ student i Lund började utforska kyrkan, Jesus och Bibeln närmare. Ett frö såddes och började växa. Så småningom blev söndagens högmässa en fast punkt i en annars hektisk och rörig tillvaro, men min nyfikenhet – min resa – stannade inte där. Plötsligt öppnade sig en helt ny värld av kunskap och äventyr: jag gick på tematiska gudstjänstkvällar med sång och dans och upptäckte föreläsningsserier om kyrkohistoria, liturgi och arkitektur. Våren 2012 tog jag möjligheten att konfirmera mig i vuxen ålder genom projektet {Det trodde du inte}, och så var cirkeln sluten – trodde jag.

Jag har nämligen insett att min resa varken började eller slutade i Lunds domkyrka. Efter ett års studier i Lund gav jag mig av till Frankrike, där jag kom i kontakt med den världsvida
kyrkan. Av en slump råkade jag hitta en katolsk bönegrupp för unga vuxna, som träffades varje torsdag i ett litet kapell i en kyrka från 1500-talet. Bönegruppens träffar var en övning i  kontemplation och bibelläsning. Samtidigt som mycket i katolska kyrkans språk och ritualer var mig främmande, kände jag ändå igen mycket av Svenska kyrkans liturgi. Jag blev också
bekant med en internationell kyrka, vars pastorer hade sina rötter i en amerikansk Evangelical Church. Den gemenskap, som jag där kom att ingå i, liksom de nya vänner jag fick i församlingen, kommer jag sällan att glömma. Sammantaget kan man säga att jag fått en mängd nya kunskaper och erfarenheter som jag värdesätter något oerhört och jag är övertygad om det frö som såddes i Domkyrkan i Lund förde mig till nya, oväntade upplevelser.

Så hur började det? Var, hur och när började min resa till en kristen tros- och livsåskådning? Ett frö såddes i Lunds domkyrka, därom är jag övertygad, men i vilken kruka började det växa? Efter mycket grubblande hamnar jag till slut vid alltings början: dopet. Min resa måste ha börjat den dag, när jag, vid ett halvårs ålder, döptes och upptogs i Guds församling – dagen då jag blev en del av Guds familj. Jag vill därför tro att Gud har varit med mig under hela min resa, att Gud har varit med på alla skolavslutningar, gudstjänster och bönestunder.

Domkyrkan är en viktig anhalt på denna resa och har som kyrka kommit att bli mig mycket kär, men inte bara på grund av dess vackra torn och reliefer. Lunds domkyrka är det rum i vilket min kristna tro fick mogna. För det är jag henne evigt tacksam.

Text Cathrine Bengtsson, juridikstudent, författare
Foto Kristina Strand Larsson