En dansande pilgrim är hemma överallt

Där Maria Naidu bredde ut sin sjal, tände ett ljus och ställde fram sitt målaretui, hade hon ett hem.

Under dansens dag den 27 april 2014, fick gudstjänstfirarna i Domkyrkan en annorlunda upplevelse. Dansarna Maria Naidu, Lily Kiara och Michael Jahoda tolkade med sina kroppar delar av högmässan. Det var andlöst vackert. Under teologdagen, en gemensam utbildningsdag för Lunds stifts präster, var dansarna tillbaka och rörde sig som ordlösa kommentarer på Domkyrkoplatsen och i Domkyrkan.

– Det engelska ordet bliss beskriver bäst den upplevelse en dansare kan få när kroppen, själen och anden möts. Bliss kan kanske översättas med välsignelse eller nåd. Dansare är nog några av de människor som får uppleva det i sin kropp. När jag under flera år var engagerad i ett danskompani i New York, blev vi varje morgon ombedda att ”clear out”, tömma oss på allt för att bli mottagliga för dagens arbete. Det blev en slags meditation som jag bär med mig och som påminner om morgonmeditationen inom den hinduiska traditionen som min pappa kommer ifrån, säger Maria Naidu.

New York är det ställe där Maria har arbetat längst som dansare, tretton år. Under några år därefter var hon fristående danskonstnär och reste runt i hela världen. Det var under denna period hon skapade ett tillfälligt hem genom att bre ut sin sjal. Hennes gode vän Michael Jahodas hus i Amsterdam fungerade som bas.

Men allt började i Borås där den lilla Maria bodde under ett av sina första år, fast besluten att bli dansare. Familjen lämnade Lund för att bo hos mormor i Borås när Marias mamma gjorde praktik där.
– Min mamma valde mellan att bli dansare eller läkare. Eftersom hon blev läkare såg jag det som min uppgift att bli dansare. Jag vet egentligen inte varför, jag bara bestämde mig, säger Maria.

När Maria var fyra eller fem år, började hon på samma dansskola som mamma gått på i Borås. Vid 12 års ålder hade familjen flyttat till Oskarshamn och där fanns det till Marias besvikelse ingen dansskola. Hon kom då på att hon kunde ta bussen till Kalmar. Åksjuk, på slingriga vägar tog Maria bussen varje veckoslut för att dansa klassisk balett och jazz.
– Jag kan inte komma ihåg om det var roligt. Dansen var liksom mitt kall. Sedan kom de där proven till Operans balettskola och Balettakademin i Stockholm. Och jag kom inte in! Mer än att bli besviken tyckte jag att det var mycket märkligt, förstod de inte att jag skulle bli dansare? Maria skrattar medkännande med sitt unga jag.

Maria ville fortfarande satsa på dansen. Då startade balett-akademin i Göteborg. Där kom Maria in och ordningen var återställd.
– Jätteskönt, tänkte jag. Det var där jag skulle gå.

16 år gammal flyttade Maria hemifrån och tillbringade sina två år på balettakademin. Detta var på 1980-talet och London och New York var det som gällde för alla unga dansare. Maria sökte till London School of Contemporary Dance och kom in, något som hon själv tyckte var märkligt eftersom hon många gånger fått höra att hon inte har en typisk dansarkropp.
– Att ha dansarkropp är att ha en smal kropp. Inom modern dans behöver du inte vara så superspinkig som inom baletten, men hela samhället är präglat av smalhetsidealet, säger Maria.

Trots att London School of Contemporary Dance var en mycket eftertraktad skola, valde Maria att istället vidareutbilda sig i New York. Det blev en fantastisk upplevelse och en kulturchock för Maria som kom direkt från Jantelags-Sverige.
– Jag växte upp på 70-talet då Jantelagen var ännu starkare än i dag. I skolan i New York upptäckte jag att ingen lärare sade något till mig där jag stod längst bak i klassen. I Sverige hade jag lärt mig att du som ny elev ställer dig längst bak. Nya amerikanska dansare ställde sig längst fram för att lära sig. ”Men jag då?” kommer jag ihåg att jag tänkte tills jag själv förstod att jag måste fram så att lärarna såg mig och kunde ge mig uppmärksamhet. Det var förlösande när jag släppte Jantelagen. Du gör ditt bästa och jag gör mitt bästa.

I New York dansade Maria i olika kompanier och sedan med egna koreografier. Hon gjorde audition för sitt drömkompani och fick platsen. Kompaniet som heter THE WORKS leddes av Jennifer Muller och Maria skuttade till jobbet varje dag.
– jennifer var en duktig konstnärlig ledare och kollegorna underbara. Vi var som en familj av bröder och systrar och turnerade runt i Europa. Att turnera är som att uppleva en ”sampling”, eller en snabb blandning av intryck, av ett ställe. Du landar, åker till hotellet, försöker bli av med jet lag så snart som möjligt för att nästa morgon gå till teatern tidigt och repetera inför kvällens föreställning. Sedan äter vi middag tillsammans och så iväg igen, säger Maria.

Efter åtta lyckliga år i kompaniet valde Maria att sluta. Inte för att hon hade tröttnat eller för att hon blivit för gammal, utan för att hon ville göra något annat. Annars bör en dansare tänka på pension vid 30. Maria fortsatte av bara farten, hon blev 35 och hon blev 40 och fortsatte dansa.
– I år fyller jag 47 och frågar mig om jag får lov? Så länge någon vill titta på mig, hoppas jag kunna fortsätta. Jag måste tacka den här kroppen, som inte är den typiska dansarkroppen, men som starkt och tåligt har dansat mig genom livet. I dag dansar jag inte på samma sätt som när jag var 25, men en mogen kropp kan uttrycka något annat. Det är flera människor i min generation som fortfarande håller på, jag vet inte vad det beror på, säger Maria.

I dag bor Maria i Malmö, ett ställe som hon älskar och som allt mer liknar resten av Europa. Hennes sambo lär henne lite hushållssysslor något som Maria inte behövde tänka på som dansnomad. Hon är medlem i danskooperativet Rörelsen, där dansare samverkar kring administration samt praktiska och konstnärliga ting. Och hon har bestämt sig för att vara lite mer snäll mot sig själv. Dansare är ofta öppna människor, receptiva för intryck och vad andra människor tycker. En dansare bedöms ständigt.
– Det spelar ingen roll vad andra tycker om dig, bara vad du tycker om dig. Tänk om vi hade fått lära oss det och levt efter det som unga? Men det kanske kräver ett liv för att förstå.

Text/Foto
Kristina Strand Larsson