En helt vanlig regnbågsfamilj

Dagis, skola, aktiviteter, jobb och logistik präglar vardagen för de flesta barnfamiljer. Liksom kärleken.

Att familjen van Westen består av två mammor och tre barn som blivit till på ett lite annorlunda sätt visar bara att kärleken är det enda viktiga. Runt kärleken spinner samhället och våra värderingar. Och de förändras ständigt.

Danielle van Westen är läkare vid Skånes universitetssjukhus i Lund. Hon firar ofta gudstjänst i Domkyrkan, med eller utan sin familj.

– Gud är allt, början och slutet. Tron är personbunden och min mognar fram stötvis. Kyrkans struktur däremot ifrågasätter jag ibland. Jag kommer från Holland och är uppväxt i den reformerta kyrkan. Där betonas individens ansvar, församlingsmedlemmarnas engagemang och avsaknad av hierarki.

I Lund där Danielle och Sofie, hennes sambo sedan 15 år, bor med sina barn är regnbågsfamiljer ingenting ovanligt.
– Barnen reflekterar inte över det. De upplever sig inte som speciella och känner ingen saknad. Vi är en familj med samma glädjeämnen och problem som alla andra. Att jag har en ledsjukdom, påverkar nog barnens vardag mer än att de har två mammor, säger Danielle.

Barnen vet hur de kom till
– Min sambo har burit flickorna som är helsyskon. Deras donator är av mexikansk härkomst och bor i USA. Vi har kontakt med flera familjer där som har barn med samma donator, säger Danielle. Storfamiljen har släktträff varje sommar, då vi tältar, leker, badar och umgås; sammanlagt är vi åtta familjer med fjorton barn.

När Danielle och hennes sambo ville få barn, läste de intervjuer med de olika donatorerna. Ofta är det studenter som vill tjäna extra pengar. En del gör det också för att hjälpa. Personen de valde stack ut då han gjorde ett mycket sympatiskt intryck.
Samhället förändras på de flesta håll till att bli mer öppet. Sedan 2009 viger Svenska kyrkan samkönade par. Men Danielle tycker att Svenska kyrkan måste bli tydligare.

– Svenska kyrkan har en mörk historia, som den inte har gjort upp med helt. Präster tillåts än idag att vägra viga homosexuella, trots att kyrkan som helhet säger något annat. Kärleksbudskapet måste gälla alla utan undantag. Alla är vi lika inför Gud. Jag tror inte att sexuell läggning är viktigt för Gud. Det är vi människor som kan bli provocerade i mötet med det annorlunda, säger Danielle.

Homo- och transsexualitet är en del av skapelsen. Samtidigt finns det en ensamhet i att vara homo- eller transsexuell, menar Danielle. Andra minoriteter växer upp i sin grupp. Homosexuella växer upp i heterosexuella familjer och måste själva hitta och uppfinna sin identitet. Det har skapat sår hos vissa som lätt rivs upp vid negativt bemötande. Men liksom alla andra måste vi gå vidare i nuet och kunna se bortom det.

– Som döpta har vi uppdraget att glädjas åt livet och nåden, en livssanning som också nutida strömningar utanför kyrkan försöker upptäcka. Dessutom har de sista 45 åren visat att vi faktiskt kan förändra världen och bidra till större förståelse, medmänsklighet, och minskade konflikter och aggressivitet. I kyrkan och i mötet mellan människor har båda parter ett ansvar. Vi homosexuella måste träda fram med djärvhet och synas i församlingen och Svenska kyrkan.

Domkyrkan erbjuder ett fantastiskt gudstjänstliv. Barn kan tillgodogöra sig högmässan, de fängslas av allvaret, berättelserna, känslorna och rättvisan.
– Jag trodde att vår 5-åring hade somnat under predikan, när hon slog upp ögonen och frågade: ’Vad är en lärjunge?’ Mitt barn, det korta svaret får du nu, det långa svaret tar ett liv.

Text/foto Kristina Strand Larsson