En liten text till dig som sitter på knä utanför Lindex

”Det kunde lika gärna varit jag”. Det är egentligen Staffan Hellstrands ord och de har med tiden blivit mina för de klingar så ofta i mitt inre.

För mig handlar denna mening om att det inte är särskilt mycket som skiljer dig från mig, troligtvis bara förutsättningar, genuppsättningar och ett och annat livsval.

Jag undrar om du tänker samma sak när jag går förbi dig på gatan? När du sträcker ut din hand och ber om smulorna från mitt bord. När du ser på mig med dina ögon, tänker du då att den kvinnan som går där i sina hela rena kläder med en väska med pengar, mobiltelefon och hemnycklar. Hon som har brådska i stegen för att hon är på väg någonstans, till ett sammanhang där hon hör hemma, hon som har lyxen att spendera sin fritid med sin familj och inte behöver ligga sömnlös och undra hur morgondagen ska bli, tänker du samma sak om mig ”Det kunde lika gärna varit jag”?

Detta är meningen att vara en krönika om EU-migranter, en krönika OM där jag tänkte beskriva DOM. Men redan där stakar sig texten förstår du, jag tror att det är dags att vi börjar prata med varandra istället, ansikte mot ansikte.

Du, som sitter utanför Lindex, jag vet inte ens vad du heter. Men jag kan börja med att presentera mig själv, jag heter Lisa och jag tror att vi delar något grundläggande förutom det faktum att vi båda är människor. Jag gissar att du liksom jag är mamma. Det gör nästan ont i mig att anta det. För i det antagandet så känns det långt in i mitt innersta, där kärleken till mina barn är rotad. Och förmodligen är kärleken till dina barn din allra innersta sträng. Gissningsvis är det därför du sitter här ute i blåsten, regnet, solskenet och förnedringen. För dina barns framtid, för det är den enda råd du finner, att tigga ihop ett liv för dem. Har jag rätt?

Och när du sitter där i de tankarna vill jag bara säga dig att ”Det kunde lika gärna varit jag”.
Jag hade också rest genom halva Europa för att tigga ihop några ynka slantar om dagen, jag hade gjort vad som helst om det gällde barnen. Och det är bara så ofantligt orättvist att det är du som tvingas sitta där och att det är jag som skyndar förbi.

– Vad ska vi göra åt denna avgrundslika orättvisa? Vill jag fråga dig, mig och honom som vi kallar Jesus, som på sin tid sökte upp de ensamma, utstötta, sjuka och tiggande. Han som jag måste få tro sitter bredvid dig, på knä liksom du. – Vad ska vi göra åt detta? frågar jag honom.
Jag tror att jag hör honom…
– Du kan börja med att sätta dig bredvid…

Text Lisa Vinsander, studentpräst  Foto: Kristina Strand Larsson