En rädsla som tog mig ett steg närmare Gud

Det obehag jag känt för kyrkor har funnits så längre jag kan minnas.
Mest rädd var jag för Lunds domkyrka, då jag besökt den som liten i lågstadiet.

Minnet finns starkt kvar och jag minns tydligt skolutflykten när vi kom fram till den stora mörka byggnaden och vår lärare berättade om kyrkans historia. Det som fastnade var främst branden och gravstenarna nere i kryptan.

Känslan jag fick när vi tågade in i Domkyrkan var obehag. Doften där inne var annorlunda, lite instängd och jag uppfattade det som väldigt mörkt.

För en flicka som redan var mörkrädd blev det ingen upplyftande guidad tur. Vår lärare sade till oss flera gånger att vi skulle vara tysta där inne, inte röra någonting och inte ha några  huvudbonader på. Jag tror alla dessa faktorer gjorde att miljön blev så mycket mer annorlunda än de miljöer jag var van vid och att det på så sätt skapades en väldigt stor respekt för byggnaden. Jag vågade knappt röra mig där inne.

De gånger jag besökte Domkyrkan efter det var i samband med studiebesök och kunde räknas på en hand. Det var först efter en gästföreläsning i gymnasiet av prästen Fredrik Beverhjelm som jag tog tillfälle att prata om min rädsla för Domkyrkan och kyrkor överlag.

Jag välkomnades till Domkyrkoforum i Lund av honom, där vi samtalade och efter x antal samtal och besök i Domkyrkan kunde jag vistas där utan att vara rädd. Jag visste att man kunde övervinna olika rädslor och jag hade bestämt mig för att utsätta mig för min.

Det tog mig ungefär ett år att besegra den. Nu i efterhand kan jag se att det mer var en inbillning av rädsla än en riktig skräck. Att jag vågade ta steget och be om hjälp har givit mig så mycket mer än jag någonsin kunnat ana.

Text Louise Sagéus, student i kommunikation och media och praktikant i domkyrkoförsamlingen.
Foto Kristina Strand Larsson