Ett rum som bär allt

Jag heter Elisabet och har varit frivillig i församlingen i lite olika sammanhang sedan 2004. Idag jobbar jag sedan snart sex år tillbaka som vaktmästare i Domkyrkan, men min koppling till detta rum sträcker sig längre bakåt i tiden än så.

De första minnena jag har härifrån är när min farmor efter att ha hämtat mig på dagis, tog med mig för att tända ljus och se på kyrkan. Vi gick hit ofta jag och min farmor och jag minns särskilt två saker: Att vi tände ljus och att jag klappade dopkapellets stenlejon (de som med ett vuxet öga i ärlighetens namn mest liknar sälar). I Domkyrkan lärde min farmor mig att bön inte behöver vara komplicerad för att vara meningsfull. Bön kan vara så konkret som att tända ljus och tänka på det som just då fyller tanken och hjärtat.

Jag tror aldrig att jag och farmor pratade om bön, men jag lärde mig det ändå där vid ljusbäraren. Därför tänker jag ofta på henne när jag tänder ljus här. Jag har också fått
höra att jag som liten under en (gissar jag) ganska kort period älskade att gå i trappor och därför gärna besökte Domkyrkan nästan enbart av det skälet. Den här platsen
är ju inte bara mycket vacker, den är ju också ett litet himmelrike på jorden för barn som tycker om att klättra i trappor och titta på saker. Så idag när jag jobbar här och får
se barn pröva sina steg i trapporna eller ivrigt leta efter Jätten Finn, tänker jag ofta att jag aldrig vill glömma den lekfullhet och glädje som jag själv utforskade Domkyrkan med.

Jag tänker ofta tillbaka på hur jag upplevde kyrkorummet som barn. Jag minns sandstenstrappor i glittrande eftermiddagssol, tryggheten, min farmor och jag vid ljusbäraren, rummets tystnad och doften av kyrka. Känslan av att vara på en helt särskild plats, öppen för det som är större, även om jag nog inte skulle använt de orden då.
Men även om jag ofta besökte Domkyrkan, var det först när inbjudan om konfirmationsläsning kom, som jag också började fira gudstjänst här. Till en början för att man
som konfirmand skulle göra det, men snart för att jag själv ville. Jag brukar tänka att gudstjänst påminner om ett språk.

Först tyckte jag att nästan allt i högmässan var svårt att förstå. Det var mer eller mindre tilltalande, men jag gav det lite tid och ju mer jag lärde mig – desto lättare och roligare blev det! Med tiden gick gudstjänsten också från att vara något jag endast betraktade, till att bli något jag kände mig verkligt delaktig i. Och med delaktig menar jag nu inte i första hand som till exempel textläsare eller ministrant (även om det ju också är roliga sätt att fira gudstjänst på) utan snarare att man som människa är delaktig på ett lite djupare sätt.

Gudstjänstens liturgi är ett tilltal lika mycket som ett uttryckssätt. En spegel för livet där berättelsen om Gud och varje människa får plats, vem man än är och var i livet man än befinner sig. Så blir varje människa delaktig i gudstjänsten, eftersom livet med Gud gestaltas där. Livet både berörs och berikas. I Domkyrkans dagliga liv med gudstjänster och böner, ges rum för det som inte alltid går att uttrycka med vardagens språk, men som är viktigt att kunna närma sig ändå. Bönen blir en hjälp i livet, något att vila i och inspireras av.

Men Domkyrkan som byggnad vore ingenting utan de människor som gör den till sin och bidrar till dess liv. Så känn dig välkommen du också, in i ett rum som bär och rymmer allt!