Förundran går före förståelse

Världen är ett fascinerande ställe! Jag kan inte sluta förundras över hur allt hänger ihop och är. Giraffernas långa halsar, de böjda bananerna, vintergatan och kosmos, hjärna och blod, vind och vatten, rymdraketer och smarta telefoner, kärlek och osjälviskhet, treenighetens mysterium…

Mångfalden och påhittigheten som omger oss är verkligen hisnande. Kan vi göra annat än att förundras över all denna mångfald och påhittighet? Kanske är det till och med så att vår förundran går före vår förståelse? Tänk om det är så, att förundran går före förståelse. Vad betyder det för hur vi betraktar livet och det gudomliga?

Ta jesus. Vi kan teoretiskt studera och förstå Jesus, vem han var och
vad han sa och gjorde. Men det är först när vi förundras över honom som en annan dimension inom oss händer. Tro är snarare förundran än förståelse. Tro, liksom förundran, kräver sin öppenhet och nyfikenhet. Det är det som händer när vi stannar upp, kikar över axeln, byter håll, öppnar upp hjärna och hjärta, tar in och låter något annat än jaget ta plats. Vi tar emot. Det ena tar givetvis inte ut det andra.

Att söka svar och förståelse om Jesus är både spännande och givande. Hur historiska är berättelserna om Jesus barndom? Grundade Jesus kyrkan? Vem var egentligen ansvarig för Jesus död? Spännande och stora frågor, men de är något helt annat än att låta honom skölja över hela min existens, eller är det genom?

Jag kan med mina genomtänkta teologiska ord berätta och förklara. Jag kan säga inkarnation, treenighet, nåd, barmhärtig, Messias, Kristus och det är gott, jag gillar det. Men mötet med Jesus kommer alltid att vila bortom allt detta, i ett slags ord- och tidlöst möte, en nu-upplevelse. En nu-upplevelse där vår insats är att låta vår förundran skapa utrymme för honom. Ju mer jag förundras, desto mindre förstår jag känns det som. Att förstå blir plötsligt inte lika viktigt som att få känna närheten till honom, att få känna att vad jag än sagt eller gjort, tänkt eller längtat, så är han där.

I en värld där vi kan så mycket, knäckt så många koder och löst så många gåtor, står vi fortfarande ofta förundrade inför livets djupaste upplevelser, evigheten, kärleken, tron… Envist upptäcker vi mer och mer. Envist förundras vi. Tack gode Gud för det!

Text Fredrik Beverhjelm, präst i Domkyrkoförsamlingen
Foto Kristina Strand Larsson