Gudstjänstens färger

Till gudstjänsten hör kläder och textiler i olika färger. Dagens tema och tiden under kyrkoåret påverkar valet av färg.

Bruket att växla mellan olika färger beroende på söndagens eller helgdagens karaktär uppstod tidigt i kyrkan och omnämns av påven Innocentius III redan 1198. I några av de reformatoriska kyrkorna försvann bruket på 1500-talet. I Svenska kyrkan bevarades användningen av textilier och de svenska reformatorerna framhöll att det stod församlingarna fritt att använda altartextiler och mässkläder. Allt som inte stod emot evangeliet kunde gärna brukas.

En växling mellan allvarsdagar och festdagar markerades genom färgen. På 1800-talet var det vanligt att församlingarna använde svarta textiler vid allvarsdagar och rött för högtidsdagar.

Mot slutet av 1800-talet väcktes tanken att återuppliva kyrkans tidiga växling av färger. I början av 1900-talet kom tillverkningen av nya textiler igång och gick hand i hand med utvecklingen av hela gudstjänstlivet. Bruket av färger anknöt till den tidiga kyrkan samtidigt som det också utvecklades och förändrades. Olika tiders tolkning av en söndags tema kan göra att man hellre vill lyfta fram en annan färg än vad dagen tidigare förknippats med. Ett exempel är Domsöndagen där vi i dag betonar glädjen över Kristi återkomst och som en följd av detta använder den vita liturgiska färgen.

Vitt är kyrkans festfärg. Den används vid glädjedagar och högtidliga tillfällen. Vid särskilt högtidliga dagar kan även guld användas. I Domkyrkan finns en mässhake i guldfärgad sidenbrokad som används vid sällsynta tillfällen.

Grönt är den färg som oftast syns i gudstjänsten. Den är förknippad med växande, liv, hopp och fördjupning. Under trefaldighetstiden som infaller under sommaren och början av hösten, samt under tiden efter trettondedag jul är grönt huvudfärg.

Violett är färgen för förberedelse, fasta och eftertanke. Under advent och fastetiden före påsk är violett färgen. Med violett lyfter vi även fram Kristi medlidande med oss. Ibland används violett därför också vid begravningar.

Blått har ibland används på liknande sätt som violett. I dag är den blå färgen först och främst Marias färg och används på hennes dagar.

Rött är Andens och martyrernas färg. Pingsten är Andens högtid och då är den liturgiska färgen röd. Vissa martyrdagar markerar vi också med rött, både på söndagar och på vardagar. Kärleken och det röda hör samman. Därför använder vi röd liturgisk färg på Palmsöndagen och Långfredagen i Domkyrkan för att lyfta fram Guds utgivande kärlek som står i centrum dessa dagar.

Svart är sorgens färg. Vi använder den ibland på begravningar och vid Jesu gravläggningsgudstjänst.

Rosa används endast en gång under kyrkoåret i Domkyrkan. Det är på Midfastosöndagen, söndagen mitt i fastan, som också kallas också Rosensöndagen. Namnet har inspirerat till den rosa färgen. Mitt i allvaret kan vi känna doften av liv. Rosen glöder på törnbusken.

Grått är avkläddhetens och enkelhetens färg. Vi använder den på Askonsdagen, dagen då vi går in i fastan och har möjlighet att ta emot korsets tecken i aska på pannan. I passionstiden, de två sista veckorna före påsk, när tonen i texter och psalmer får större koncentration och allvar kommer den gråa färgen tillbaka.

Textilerna och färgerna samspelar med orden, rörelserna och musiken i gudstjänsten. De hör till gudstjänstens sinnliga och visuella dimension. De skapar stämning, väcker känslor och ger associationer. Färgspelet och materialet blir en del av rummets och gudstjänstens skönhet.

Text Lena Sjöstrand, domkyrkokaplan
Foto Kristina Strand Larsson