Hela världen på jobbet

Du har säkert träffat dem i Domkyrkan. De har sett och tyst välkomnat dig. Vaktmästarna Otto, Roberto och Kristofer och domkyrkoklockaren Lars tillhör kyrkans fronttrupper.

vaktmastare

Jungfru Maria har alltid friska blommor. Kristofer Gerle tar emot vid södra porten. Blommande vårträd inramar Domkyrkan. Roberto Ortiz förbereder nattvarden.

Åttio procent av dem som söker hjälp i kyrkan har först mött en vaktmästare. Som kyrkvaktmästare utvecklar du stor människokännedom. Vill personen att jag kommer fram och frågar hur det är? Vill de tala med en präst eller diakon? Eller kanske de bara vill vara i fred med sina känslor eller sin bön. Turisterna ställer praktiska frågor eller vill veta mer om Domens historia. Någon undrar när det firas gudstjänst på engelska.

–Vi försöker se alla som kommer in i kyrkan. Vi säger inte alltid hej, men vi tittar upp och nickar så att de vet att de har blivit sedda, berättar Kristofer Gerle, som är vaktmästare och student i religionsvetenskap.

Otto Burgos är vaktmästare i Domkyrkan sedan 1989. Han har en bakgrund som civilekonom och arbetade vid skattemyndigheten i sitt förra hemland El Salvador. Otto var engagerad som frivillig i kyrkan, men hade aldrig en tanke på att jobba där. Men så blev det – på en helt annan plats i världen.
– Det finns så mycket känslor här i Domkyrkan. Vid katastrofer som Estonia, tsunamin, mordet på Anna Lindh eller kriget i Irak kommer människor hit för att tända ljus och söka tröst. Starka händelser gör att du själv funderar kring existentiella frågor. Genom att arbeta här har jag lärt mig att bemöta människor i alla situationer. Gäller det unga går jag nästan alltid fram och frågar hur det är. Ibland säger jag till en präst att det finns en ung människa som är ledsen. Men folk kommer också hit när de är glada. Någon har klarat sitt körkort och vill uttrycka sin glädje över det.

Det bästa med arbetet i Domkyrkan är just mötet med människor från hela världen. Det tycker även Roberto Ortiz, vaktmästare sedan 1988. Men själva kyrkan har också stor betydelse i sig.
– Även människor som inte är kristna hämtar kraft i Domkyrkan. De mediterar i kryptan och laddar här. Domkyrkan ger energi. Muslimer frågar ibland om de får rulla ut sina bönemattor.

För domkyrkoklockaren Lars Jonvén och vaktmästaren Roberto Ortiz är ingen dag den andra lik. Domkyrkan har över 700 000 besök per år.

För domkyrkoklockaren Lars Jonvén och vaktmästaren Roberto Ortiz är ingen dag den andra lik. Domkyrkan har över 700 000 besök per år.

Roberto är liksom Otto från El Salvador och kom hit som politisk flykting. Från början tänkte Roberto bli katolsk präst, men han ville gifta sig och fick hoppa av.

– I gymnasiet var jag mycket konservativ. Jag förändrades när jag såg all fattigdom och alla orättvvisor omkring mig och upptäckte att katolska kyrkan stod på maktens sida.
Roberto läste befrielseteologi, som också växte fram i den katolska kyrkan och arbetade som folkbildare.
–Befrielseteologi handlar om att vi ska leva på jorden också, inte bara i ett framtida himmelrike. De svaga och fattiga tillhör också Guds rike, vi kan inte tro på Gud och samtidigt tillåta orättvisor.

Lars Jonvén som är domkyrkoklockare är chef över vaktmästare, guider och extrapersonal. Förutom Roberto, Otto och Kristofer arbetar unga studenter extra som vaktmästare.
– Domkyrkoklockare är en uråldrig titel. Det lär finnas en förteckning över alla klockare från 1300-talet och framåt. Jag har alltid drömt om att bli just domkyrkoklockare. När tjänsten blev ledig arbetade jag i Svenska kyrkan i Landskrona.

En klockare är ansvarig för budget och skötsel av alla föremål och textilier.
– Jag är faktiskt utbildad ändringsskräddare i botten och lagar ibland biskopens kåpa. Men mer avancerade lagningar får jag inte göra – för det krävs en konservator.

Att gå omkring och sköta sina göromål i en 867-årig Domkyrka hela dagarna föder filosofiska tankar om livets mening och tidens gång.
– När jag dukar altaret eller står och sopar trappan, tänker jag att någon har gjort samma sak i över 800 år. Skulle det göras en film om hela den tid som Domkyrkan har funnits, skulle jag vara ett litet vitt sekundsnabbt streck, säger Kristofer Gerle.

Sekundsnabbt streck eller ej, en vaktmästare ska göra allt. Förutom möten med allt från dopfamiljer till turister från Kina, organiserar vaktmästarna dagens arbete, förbereder gudstjänster, ser till så att inget har gått sönder, sköter teknisk utrustning och städar. Att städa en katedral med över 700 000 besök om året är en ständig kamp.
– Vi har lärt oss vilka tider som är bäst för städning. Det finns många gömda platser i Domkyrkan – och mycket ny smuts.

Ändå tycker allihop att de lever och arbetar i en kontinuerlig bön.
– De bästa stunderna är när jag öppnar kyrkan tidigt på morgonen eller stänger den för kvällen. Långsamt går jag genom den mörka Domkyrkan och tänder efter hand. Jag känner varje vrå så väl att jag skulle kunna göra allt i mörker. Jag ber för den nya dagen som ska komma och tackar för dagen som har varit, säger Otto.

Domkyrkan om 50 år? Roberto vill se ljust på framtiden.
– Kyrkan är en plats för hopp, här finns fortfarande idealister som vill kämpa för det goda och förändra världen. Om 50 år står Domkyrkan här, kanske i en bättre värld. Men med nya vaktmästare!

Lars Jonvén påminner om att Domkyrkans skyddshelgon Sankt Laurentius är humorns beskyddare.
– Jag måste få berätta om ett speciellt minne som kunde slutat illa. Roberto och jag höll på att tömma brunnen nere i kryptan. Människor slänger pengar där och allt går till diakonin. Jag hade hoppat ner i brunnen för att låsa gallret. I bakgrunden hör jag en tysk turistgrupp avlägsna sig och jag tror att jag är helt ensam, när jag snabbt reser mig ur brunnen. Då hör jag ett skrik! Framför brunnen står en kvinna ur gruppen som stannat kvar. Helt plötsligt ser hon en varelse resa sig ur halvmörkret. Den stackaren kunde dött i hjärtinfarkt, men jag hade ändå svårt att hålla mig för skratt.

vaktmastare1

Roberto Ortiz tänder ljus på högaltaret och Kristofer Gerle sopar trappan. Sysslor som någon haft i över 800 år.Sankt laurentius kommer fortfarande att värna om humor och rättvisa om 50 år, i en värld som vi ännu inte känner till. Men det som var viktigt i Domkyrkans barndom kommer att vara viktigt då.
– Varje människa du möter är antingen ett syskon i tron, eller en jämlike i skapelsen. Detta sade en man vid namn Ali på 900-talet. Det är rätt bra att försöka leva så, säger Kristofer Gerle.

Text/foto: Kristina Strand Larsson