Himlen vid motorvägen

Det mesta som växer i Eva-Lisas koloniträdgård är gåvor från vind och fåglar. Var prästkragarna och storklockorna kommer ifrån, vet hon inte.

Som besökare i Eva-Lisa Lennartssons koloniträdgård i Lund slås man dock inte av någon vildvuxen oordning. Tvärtom. Pioner i vitt och rosa harmonierar med gula liljor
och andra sommarblommor. Fruktträden sträcker sina knotiga grenar mot en för dagen blå himmel och mitt i alltihop välkomnar Lillhaga – Eva-Lisas kolonistuga i vitt  med duvblå knutar.

Koloniområdena i Sverige anlades från början för att fattiga familjer skulle få möjlighet att odla frukt och grönsaker. Ofta säljs lotterna vidare inom familje- och vänkretsen. Eva-Lisa lärde känna den tidigare ägaren sjuksköterskan Julia, som ung teologistudent. Studentrummet fylldes av blommor och grönsaker från vännen Julia och när Julia på
ålderns höst ville sälja vände hon sig till Eva-Lisa.
–Det var som att få tillträde till ett himmelrike. När jag tog över kolonin 1986 var den en mönsterkoloni – inte ett ogräs. Det levde jag på i många år. Nu är här en salig
blandning. Om du tittar noga i grönsakslandet, eller vi kanske hellre ska säga prästkragslandet, hittar du potatis, säger Eva-Lisa.

Eva-Lisa är pensionär sedan ett halvt år tillbaka. I mer än fyrtio år arbetade hon som församlingssekreterare med pedagogiska och teologiska uppgifter i Svenska kyrkan
i Lund. När hon går genom staden blir hon fortfarande stoppad av mammor och pappor till barn som deltagit i hennes verksamhet.
– Nytt för mig som pensionär är att jag kan tillbringa så mycket tid i kolonin. Förut var jag här på lediga stunder. Nu har jag lediga stunder ganska ofta, nästan varje dag faktiskt!

Eva-Lisa skrattar. Hon kan se tillbaka på ett långt arbetsliv och är nu på en ny station. En del av den omtanke som hon skänkte barnen i sin verksamhet, kommer istället kolonin tillgodo. Och vänner och familj som gärna kommer på fika i Lillhaga.
– Nästan alltid när jag kommer hit överraskas jag av något. Titta på pionen där – den är så vacker. Igår hade blomningen inte kommit lika långt. En vår kan en ny tulpansort komma upp. Den har lugnt legat i jorden i flera år och jag har inte räknat med den. Då helt plötsligt står den där, djupröd. Lika ledsen blir jag när någon har gått och knipsat av mina pioner vid staketet. Jag hoppas åtminstone att det blev en fin bukett till någon.

Eva-Lisa återkommer till ordet livskraft när hon funderar kring kolonins betydelse. Vi kan inte påverka vår egen andning. Andetagen kommer, de är något vi får. Själva livskraften finns också oss förutan. I trädgården blir det så tydligt, vi kan inte få en enda storklocka att växa. Det vi kan göra är att vattna och vårda.
– Vi är mottagare, förhoppningsvis även medarbetare i skapelsen, som inte bara är en idyll. En dag möttes av jag av en ”myrinerad” tomt, det var myror överallt. Då gjorde jag något åt det och kände mig förfärlig. Likaså tar jag livet av äppelvecklare och mördarsniglar. Ibland ser jag mig som en motgörare i naturen, men jag har ju en sorts ansvar för det försvarslösa, säger Eva-Lisa.

En del av koloniträdgårdens charm ligger kanske i att den är så liten och avgränsad. Som plötsliga fläckar av skönhet är koloniområdena utplacerade i städernas undanskymda områden. Du tar en ny sväng med cykeln och går in genom en grind du aldrig sett förr. Plötsligt befinner du dig i en stilla parentes i staden, ett stormens öga och ett titt-hål in i en annan värld. Genom vindens sus hör du trafiken och stadens buller. Ett flygplan dundrar fram över himlavalvet. Men du ser dem inte.
– När jag är här i min lilla trädgård öppnas jag för nya tankar. Skaparkraften är för mig ett annat ord för Gud. En teolog har sagt att vi bättre förstår vem Gud är om vi tänker
på ett verb än ett substantiv. Gud handlar. Det håller jag med om.

Spirande, knoppande, kvittrande, växande, alla är ord som beskriver ett pågående skeende och som slutar på ande. Eva-Lisa som är språkmänniska och teolog, använder orden som hjälp till en sammanfattning av den livssyn som vuxit fram i ett nära umgänge med en trädgård.
– Vi talar om Gud som Skaparen. Självklart tänker jag på det när jag påtar i jorden. Men ännu mer på Anden, när vinden sveper genom håret och jag ser hur växtligheten utvecklas och förändras. Anden levandegör allt, också oss människor. När vi samverkar i god anda och har omsorg om varandra, då är Anden inspiratören. För mig är Anden Gud idag, som jag möter här och nu.

Text/foto: Kristina Strand Larsson