Konsten att släppa taget

Helt plötsligt, en dag när du är ute i skogen, ser du träden, himlen och stenarna som för första gången. Du har för en liten stund släppt kontrollen och verkligheten träder fram som den är, i sitt heliga oberoende.

Sådana här upplevelser har många haft, kanske utan att kunna sätta ord på dem. De kan infinna sig i en kyrka, under en pilgrimsvandring eller under en konsert.
Gemensamt är att vi för ett ögonblick känner att vi är del av något större. Ibland har vi svårt att efteråt förklara vad som hände.

I de stora religionerna kallas dessa upplevelser stundtals mystika. Pelle Bengtsson är präst, stiftsadjunkt för chefs- och ledarskapsutveckling och zen-lärare och har i många år undervisat i tyst meditation enligt zen-metoden. Själva metoden härstammar från buddhismen, men används även i kristna eller icke religiösa sammanhang.

– Oftast associerar vi meditation med att bli stilla, ett sätt att lugna ner vårt häftiga sinne. I en tid som präglas av prestation och rörelse kan det vara stort att i tystnaden och stillheten uppleva att vi mer lever av vad vi får än av vad vi gör, säger han.

Egentligen är det inget konstigt – och ändå överväldigande: Som när man en aprilkväll i ett obevakat ögonblick möts av koltrastens sång. Tomas Tranströmer formulerar i en haiku: Närvaro av Gud. / I fågelsångens tunnel / öppnas en låst port. För ett ögonblick träder fågelsången fram i egen rätt och i stunden öppnas en port mot en inre rymd. Dag Hammarskjöld kallar den för ett centrum av stillhet, omgivet av tystnad.

– Vi behöver stå i kontakt med denna inre öppenhet. Vi har så lätt för att recensera. Sekundsnabbt bedömer vi något som vackert eller fult och bildar oss en uppfattning om bra eller dåligt. Så sluts det inre rummet och vi vet hur vi ska tänka och handla. Det är väl uttryck för ett behov av kontroll, säger Pelle.

I Pelles trädgård växer buskar som lyser i olika nyanser. Blommor sträcker sig mot ljuset. Det är lätt att skaffa sig en åsikt om den japanska lönnen som lyser i motsol. Tycka si eller så om blomman. Genom detta bestämmande bemäktigar vi oss världen och infogar den i vårt säkerhetssystem. Att släppa greppet är att låta världen träda fram i egen rätt. Se hur blomman blommar utan avsikt. Omedelbart förnimma ljuset genom lönnens blad.
– När kontrollen sätts på undantag ges utrymme för möte utan förtecken. Jag lägger ner mina vapen och låter blomman vara ifred, låter den vara ”i sitt heliga oberoende”. För ett ögonblick byts reservation mot förbundenhet, säger Pelle.

Författaren Ylva Eggehorn har formulerat denna ”omvändning” i en av sina texter: Och det är därför min älskade, som allt i detta rum tyst betraktar oss utan att döma. Hon beskriver upplevelsen att det inte längre bara är jag som ser: tingen betraktar mig. Det är som ett flöde i vilket allt är förknippat med vartannat i en generös närvaro. Många försöker språksätta denna erfarenhet, en är Tomas Tranströmer.
– Tranströmers poesi öppnar våra sinnen på en ny nivå. Han sätter ord på det vardagens mysterium, vi annars bara dunkelt anar.
Ord och bilder kan sätta oss på spåret mot en fördjupad verklighetsupplevelse. Ändå kommer man inte sällan till en punkt då de står i vägen för den fortsatta resan, menar Pelle. I zen talar man om orden och bilderna som pekfingret som pekar mot månen – men pekfingret är aldrig månen. Vi får inte bli alltför upptagna av pekfingret. Vi måste lyfta blicken och se vidare – mot det bortomspråkliga mysterium som egentligen inte är något annat än den vardagsverklighet vi alla lever i.

Tyst meditation är en fysisk metod och beskrivs enklast som att sitta upprätt i avspänd koncentration. – Många upplever det som drygt och innehållslöst, för att inte säga meningslöst. På något vis ligger kanske poängen just i detta. Vår tids strävan efter ständig förbättring – gärna genom en ”quick fix” – är ett gissel som lätt smittar av sig på vårt sätt att förhålla oss till meditationen, säger Pelle.

Den tysta meditationen syftar inte till att man ska ”lyckas” eller bli ”lyckad”. Vägen är viktigast, inte resultatet. Meditationsövningar, pilgrimsvandringar och gudstjänster, alla de olika former som vårt sökande och vår längtan får spelrum i, kan ses som ett uttryck för Guds förekommande nåd. Det är inget vi själva tar oss eller fabricerar, utan de liksom förekommer oss, finns före oss och räcks nu till oss som gåva.
– De flesta av oss har behov av att hitta lägen där vi besinnar oss på vad vi djupast lever av. Meditationen sätter oss i förbindelse med våra grundläggande frågor: Vem är jag?
Vem är Gud? Vad är det att dö? Vad är det att finnas till? Är vi ensamma? Vad är kärlek och vad är hat? säger Pelle.

Det handlar om att beröra och låta sig beröras av världen – också där dess brustenhet går i dagen. Det handlar inte bara om att öppna sig för blommor och solnedgångar
och sådant.
–Djupast rör det sig om en erfarenhet av släktskap med jorden och alla människor i solidaritet och medkännande. Den yttersta erfarenheten är att vi lever, rör oss och är till
i Gud och att det därför inte finns en enda punkt på vår livsväg som är gudlös.

Text/foto: Kristina Strand Larsson