Memento mori

Johannes Witkowsky Bengtsson är student i teologi och vaktmästare i Domkyrkan. Denna text skrev han som stipendiat i Costa Ricas huvudstad San José.

Taxin rusar genom den upplysta natten. Chauffören kör mot rött ljus i korsningarna. Tutar för att varna möjliga trafikanter. Han tittar på mig genom backspegeln och flinar. Längs trottoarerna, intill väggarna ligger människor ihopkrupna i skydd för mörkret. Andra vandrar som levande döda samlandes allt av tänkbart värde. Cracket skördar offer, suger långsamt livet ur människor.

Det påminner mig om något. Tankarna vandrar till dödskallarna på epitafierna och gravstenarna i Lunds domkyrka. Memento Mori, ”kom ihåg att du är dödlig”. I mitt inre glor de tomma ögonhålorna mot mig. Det är väl först när vi blir medvetna om att vi har ett liv som vi också blir medvetna om att det kommer tas ifrån oss.

Jag minns att det beskrivits som att känna sitt vara och förnimma sitt icke vara. Tanken skapar ängslan. Inget är bestående, allt är flyktigt.

Gatlyktor svischar förbi, taxin gungar fram över det ojämna underlaget. Det finns mycket i livet att vara rädd för. Att de andra trafikanterna inte ska höra chaufförens tutningar. Att främlingarna utanför ska komma fram ur skuggan för att råna mig. Att de på vilka vi byggt vårt välstånd ska kräva tillbaka det vi stulit. Att förlåtelsen inte ska gälla oss. Till det mänskliga livet hör rädsla. Och bakom all rädsla en ursprunglig fruktan för döden.

En tidig morgon några dagar innan, också i San José. Solen har nyss gått upp, jag vandrar ensam genom centrum på väg hem från en fest. Två poliser sparkar på ett par livlösa ben som sticker fram ur en kartong. Jag säger inget, tittar bara bort i rädsla för vad som ligger där under pappen.

Alla har vi olika strategier för att hantera döden. Somliga banaliserar den, andra betraktar den som porten till evigt liv. Många strävar efter en illusorisk odödlighet, att lämna avtryck, att bli ihågkommen. Gemensamt för vårt sökande är väl längtan att finna en berggrund att stå på.

Chauffören säger något, jag lyssnar bara halvt. Tankarna far runt i taxin. Problemet med berggrunder är ju den ständiga risken för att de ska brista som”äggskal vid minsta seismiska
förändring”. Ändå klamrar vi oss ängsligt fast vid vår berggrund i fruktan för döden, i fruktan för det okända som väntar därutanför taxin. Kanske handlar rädslan inte först och främst om att dö, utan om att inte veta. På en berggrund kan vi en tid fortsätta att förneka vår känsla av utsatthet. Men de seismiska förändringarna under våra fötter sätter oss förr eller senare i förbindelse med berggrundens skörhet och hotet om vanmakt.

Det finns en sång jag bär med mig som är framförd av Mercedes Sosa, Todo Cambia, Allt
förändras. Den är skriven av Julio Numhauser, en chilensk musiker som flydde militärdiktaturen
i Chile och som hamnade i byn Åkarp, utanför Lund. Numhauser beskriver en berggrund som brustit, kanske rent av insikten att den aldrig funnits. Domkyrkans dödskallar, de livlösa benen, solen som sakta stiger över San José påminner om tillvarons förgänglighet.

Människans öde; att vara utlämnad åt evig förändring. Döden är inte enbart något som
väntar oss, det är något pågående här och nu. I varje ögonblick dör vi. Föreställningen om en berggrund är illusionen om det motsatta. Men om inte till berggrund, till vad ska jag sätta min tillit när jag är rädd?

Det blåser hårt och sjön går hög under lärjungarnas överfart, Var inte rädda, Jag är. ”Jag är” – Är det en berggrund Jesus garanterar? Jesus ord skulle kunna tolkas som skydd och befrielse, ett ställe att söka fotfäste. Saken är väl bara den att stormen aldrig helt bedarrar, att rädslan aldrig helt släpper sitt grepp.

Mercedes Sosas ord ekar under hela min resa. Hennes röst är vemodig. Desillusioneringen
river upp sår och är svårhanterlig. Men i hennes röst finns också styrka och förtröstan. Det som skrämmer är väl att tvingas släppa greppet. Förundran är att det kan ges nytt liv i den stunden. Tillvaron präglas av den ständiga rörelsen genom död till liv. Och kanske är det först i det ögonblicket då berggrunden brister, när vi släpper greppet och upplever själva släppandet som vi kan göra erfarenheter som annars inte är möjliga.

Mercedes Sosa beskriver just erfarenheten av att något bär i tillvaron, kärlek och medkänsla för de lidande. Jag är, kan kanske läsas som ett löfte om närvaro i döendet istället för befrielse från det. Och att det i en ständigt föränderlig tillvaro finns värden som håller och som förblir värda att kämpa för. Tryggheten finner vi först när vi förlikar oss med att allt i tillvaron förändras, att inget är bergfast tryggt.

Taxin fortsätter genom natten.Det är en jobbig tanke att allt förgås. Memento Mori, taxichauffören fortsätter att flina.

Text Johannes Witkowsky Bengtsson
Foto Kristina Strand Larsson