Mir lebn eybik

En efter en sluter de upp bakom sångerskan Louisa Lyne, människorna som trotsigt möter kameran. Vi kommer att leva för evigt.

Musikvideon för Louisa Lyne och di Yiddishe Kapelye’s låt Mir Lebn Eybik har i skrivande stund över 90 972 visningar på Youtube. Sången som är på jiddisch kommer från Vilnius ghetto, men är otäckt aktuell i dag. Musikvideon spelades in bakom järnvägsstationen i Malmö, en stad där antisemitism och främlingsfientlighet blir allt synligare, men också där människor från hela världen lever tillsammans i en kreativ gryta värdig ett litet New York. Det är den smältdegeln bandet vill hylla och samtidigt uppmana till medkänsla och respekt.

– Tidigare hade vår musik mest bestått av romantiska visor på jiddisch, bland annat om det nya förlovade landet USA. Våra konserter var glada och leende, vi ville att publiken skulle tycka om oss, säger Louisa Lyne, sångerska i di Yiddishe Kapelye.

Men förra julen kände medlemmarna i bandet att de satt på möjligheten att ta fram musik som kunde inspirera människor i kampen mot rasism. Allt behövde inte vara så sockersött.
– Till den gamla sången gjorde vi ett eget arrangemang för att den ska kännas lite hårdare.
Vi var i valet och kvalet hur vi skulle få fram vårt budskap. Det ska inte se ut som om det är
synd om oss, det ska vara hoppfullt och kaxigt, säger Louisa.

Färgställningen, statisternas klädsel, omgivningen och sången på jiddisch ger musikvideon
en omisskännelig tidsprägel som ökar känslan och kampviljan – aldrig mer.
– Medlemmarna i vårt band kommer från olika delar av världen. Själv har jag en svensk mamma och en engelsk pappa, säger Louisa som är musikalartist i grunden.

Louisa föddes i Härnösand – staden med Sveriges minsta och enda helt vita domkyrka – och hade en idyllisk uppväxt. Hennes sambo Edin, som är musiker i di Yiddishe Kapelye, kommer från Bosnien och upplevde under sina tidiga tonår ett fullskaligt krig. Louisa gick musikallinjen vid Balettakademien i Göteborg och vidare-utbildade sig sedan i London.

Edin flydde från Bosnien när han var 16 år. I Malmö träffades de för att skapa musik på jiddisch, ett språk ingen av dem har sitt ursprung i.
– Första gången jag hörde jiddisch var på en klezmerkonsert i Göteborg. Musiken tilltalade mig, den liknade inget jag kommit i kontakt med tidigare. Jag blev berörd och betagen. Sedan var det kört, jag ville veta mer, säger Louisa.

Det tar tid att lära sig en ny kultur och ett helt nytt språk. Louisa köpte skivor, letade efter texter på nätet och transkriberade sig igenom poesi på jiddisch, skriven med hebreiska bokstäver. För att lyckas med det har hon gått flera sommarkurser i språket i London. 2008 flyttade Louisa till Malmö och träffade musikerna i bandet året efter. De blev intresserade av Louisas faiblesse för jiddisch och di Yiddishe Kapelye såg dagens ljus. I dag turnerar bandet flitigt i Sverige och Europa samtidigt som Louisa jobbar som danslärare på olika dansskolor i Lund och Malmö.

Bandets första skiva, Debyut, kom 2012. Tvåan ges ut i början av 2015. Nu har Louisa vågat sig på att skriva eget material, men tonsätter också kvinnliga poeter som skrivit på jiddisch. Women in Yiddish Poetry har fått stöd av Malmö stad.
– Ju bättre jag blir, desto snabbare går det att översätta från jiddisch. Problemet är att det inte  finns något ställe där jag kan utsätta mig för språket i vardagen. Jag är helt beroende av mina mentorer, som finns i Lund, Moldavien och i Sveriges Jiddischförbund. Till 99,9 procent har jag bara fått positiv respons inom den judiska kulturen. Kanske kan jag, som inte har mitt ursprung där, bli en bro över till gemene man, säger Louisa.

Ett sätt att sprida budskapet och spela sin musik är att åka på turné. Di Yiddishe Kapelye har gjort flera länsturnéer, den längsta i Uppland.
– Då spelar vi i kyrkor och bygdegårdar, på små orter. Det är jättemysigt och inte speciellt glamoröst. I pausen är det kaffe och tombola och alla i byn kommer eftersom detta är det enda som händer. Folk vet inte vad det är de ska lyssna på, men alla är öppna för att lära sig något nytt. Vi möts med stor värme, säger Louisa.

Jiddischkulturen bottnar i en bohemisk livsstil med egen teater, film, litteratur och konst. Före andra världskriget fanns det över 12000 jiddischtalande i Europa. Nu finns bara spillror kvar. Skräcken för att något sådant ska hända igen finns alltid under ytan.
– Rädsla? Det är en stor fråga. Skulle det här med främlingsfientlighet ha fått ta över skulle det i förlängningen innebära att jag inte ens hade funnits. Även om engelsmän har en ”coolhetsstämpel” som inte alla invandrare föräras, är min pappa inte svensk. Jag hade inte träffat min sambo som är flykting. Jag hade inte kunnat göra den musik jag vill, inte göra det jag älskar, inte leva med dem jag älskar. Jag hade nog försökt fly härifrån. Tänk om vi i Sverige om ett antal år står mitt i ett krig. Vi ska passa oss i det vi gör, helt plötsligt behöver vi hjälp. Det är en gåva att människor kommer hit, tänk så inskränkt vår egen lilla värld hade varit utan dem.

Text/foto Kristina Strand Larsson