Mirela längtar

Du har kanske mött henne vid Domkyrkans port. En vanlig ung mamma med ett omöjligt liv.

Mirela Moldovan kom till Sverige för två månader sedan. Tillsammans med sin man bor hon i en skåpbil vid Lunds järnvägsstation. Än har inte polisen kört bort dem, men det går ett rykte att de inte får vara där efter den 30 juni. Mirela vet inte om det är sant. Polisen är hela tiden respektfull.

Ursprungligen kommer Mirela från Rumänien, men hon har rest runt i Europa och arbetat där hon har kunnat. I åtta år arbetade hon på restaurang i Spanien. Det var en fin tid.
–  Våra två barn föddes i Spanien, det var underbart att ha ett riktigt jobb. Barnen gick i skolan, säger Mirela.

Men lågkonjunkturen i Spanien tvingade bort Mirela och hennes familj. Liksom många andra romer fick de resa vidare för att söka nytt arbete. Arbeten som är omöjliga att finna. Nu är Mirela en del av den nya gatubilden i Svenska städer, en ung kvinna med en pappersmugg i sin hand och ett försiktigt leende. Mirela talar rumänska och spanska och det är genom spansktalande vaktmästare i Domkyrkan Mirela kan berätta om sitt liv. Vid denna intervju tolkar Johannes Witkowsky Bengtsson. En öppen och vänlig kvinna träder fram ur anonymiteten.
– Många ställer frågor till mig när jag sitter utanför Domkyrkan. Tyvärr kan jag varken svenska eller engelska. Jag vill gärna berätta varför jag sitter här. De flesta är ändå mycket trevliga i Sverige. Men det är klart att någon har spottat på mig, säger Mirela.

Det är inget värdigt liv att sova i en gammal skåpbil. Frukost och dusch får Mirela och hennes man för en billig peng på Diakonicentralen. Men livet i skåpbilen är ingenting mot längtan efter barnen. Mirelas två söner på fyra och sju år bor hos svärmor i Rumänien.
– Vi talar i telefon så ofta det går och både de och jag gråter. Barnen frågar varför mamma och pappa inte är hemma. I Spanien bodde vi tillsammans som en hel familj, säger Mirela.

Vad drömmer Mirela om? Hon säger att det är svårt att drömma i ett Europa utan arbete eller pengar. Men Mirela längtar efter ett enkelt och tryggt liv. Hon skulle vilja ha ett litet hus i Rumänien, arbeta med att sälja frukt på torget och vara en närvarande mamma hela tiden.

Text/foto Kristina Strand Larsson