Missa inte änglarna

 I meditationssalen på Liberiet läses ur Dag Hammarskjölds bok Vägmärken: ”–så såg jag att muren aldrig funnits, att det ’oerhörda’ är här och detta, icke ett annat…”

indisk_kvinnasv

Det blir tyst. En vilsam stillhet infinner sig. Minuter blir till en timme. När gonggongen går och tystnaden bryts hinner snart ”vardagen” ikapp. Tankar surrar igång, förflyttar sig mellan
förpliktelser och planering.

Vi lämnar meditationssalen och skingras åt olika håll. Man uppslukas fort av småstadsrusningen. Känslan av närvaro byts ut mot kyligare distans. i det urbana samhället lever vi fysiskt nära varandra, men stadstillvaron präglas av främlingskap. Vi lever som främlingar bland främlingar.

Jag hoppar på tåget som tar mig till Malmö. Här är kanske främlingskapet än tydligare. Vår relation till främlingar tycks minst sagt ambivalent. Å ena sidan fascination inför det annorlunda. Å andra sidan ängslan inför det som inte faller inom våra referensramar. I Malmö blåser en kall vind. I senaste kyrkovalet fick Sverigedemokraterna fjorton procent. I en stad där mångkulturen sprudlar växer sig motståndet starkare. SD:s framgångar ses ofta som ett tecken på missnöje. Är det inte mer komplext? I ett samhälle med flytande skiljelinjer
hotas självförståelsen. Därmed riskerar främlingen att bli den som vi projicerar vår oro och ängslan på. Fascination och nyfikenhet får stå tillbaka för rädsla och aggression. Vi slipper ängslan genom att resa värn.

Vi håller främlingen på avstånd när vi låter fördomar svara på våra frågor. Bakom murar är vi trygga. Där riskerar han aldrig komma för nära. Där kan vi hålla fast vid våra förklaringsmodeller. Men att avskärma sig innebär också att låta något gå förlorat. Främlingen bär alltid med sig gåvor som tillför något nytt.

I Hebreerbrevet kan man läsa om vikten av gästfrihet, eftersom vi kan haft ”änglar till gäster utan att veta om det”. Om vi inte ska gå miste om ”änglarna” blir kanske den viktigaste frågan: hur kan vi omvandla reservation till gästfrihet? Gästfrihet är sällan problematiskt så länge det rör sig om något bekant och välkänt. Mer bekymmersamt blir det när vi ska bjuda in det främmande. Det radikalt annorlunda som vi inte vet hur vi ska förhålla oss till. Det är främlingen, både den utanför mig och den inom mig, som sätter vår gästfrihet på prov.

meditationskuddar

Den holländske teologen Henri JM Nouwen menar att gästfrihet är att skapa tomhet ”dit främlingar får komma och upptäcka sig själva”. Det är inte ”en fördold inbjudan att gå in under värdens livsstil” utan att ge rymd att utforska sin egen. Det innebär inte att värden utplånar sig själv, utan bereder plats för ett möte.

Problemet är att den tomma rymden brukar skapa rädsla. Den yttre rymden är förankrad med vår inre. Att skapa tomhet, fri från kontroll och överblick, utanför oss själva hör ihop med vår förmåga att skapa tomhet inom oss själva. Vi vill veta, vi vill ha kontroll. Rädslan hänger väl mest samman med vår ovilja att låta olösta frågor förbli olösta och situationer vara ofullbordade. Genom snabba svar och direkta lösningar vidmakthåller vi kontrollen. Vi vågar inte lämna utrymme på grund av rädslan att förlora mark under fötterna.

breakdancev

Det finns en alternativ bild av Malmö som visar en annan sida av Sverige. I danssalen på Norra Grängesbergsgatan raseras murar. Här möts ”främlingar”, människor med olika bakgrunder och från olika områden för att öva tillsammans. Dansen kräver ingen kategorisering. Breaking, eller breakdance handlar om att bryta igenom skiljemurarna. I övningen gör vi ofta erfarenheten av att de murar som tycks skilja oss från varandra egentligen bara är fiktiva.

Hammarskjölds rader är giltiga även i danssalen. Precis som i meditationssalen försöker vi släppa greppet. Strävar efter att inte kontrollera eller värdera, utan istället stanna i det tomma efter en felfritt utförd rörelse. Här ställs frågor och sökes svar. Men med förståelsen att de snabbaste och enklaste lösningarna inte alltid är de bästa. Att sätta tricket tar sin tid och uppnås endast genom att stå ut med övningen, att stå ut med ofullkomligheten.

Därför är övningen i danssalen och på Liberiet också en övning i gästfrihet. Att våga den inre ofullkomliga och tomma rymden är att ta steget ut i den yttre. Att våga mötet med den yttre främlingen är att öppna för ett möte med det främmande inom sig själv. När allt kommer omkring, är det inte det som egentligen skrämmer oss mest?

Text: Johannes Witkowsky Bengtsson, student i teologi
Foto: Kristina Strand Larsson