Någon annan får leva tack vare dig

Från ärtblad och potatisplantor till knän. André Struglics forskar om livets beståndsdelar.

Vi är av samma skrot och korn – människan och ärtplantan. Studerar du växtceller och människoceller är många metoder de samma, även om cellernas uppbyggnad skiljer sig åt. Går du ännu djupare in i den kemiska rymden och tittar på hur celler och molekyler bygger upp organismer finns fler likheter. Kemi var också det som allt mer intresserade biologen André när han studerade vid Lunds universitet. Planerna var till en början att bli ekolog.

– Som ekolog jobbar du med biologisk mångfald i ett makroperspektiv. Att det blev växter och inte djur berodde på att jag hade svårt för djurförsök, säger André.André drogs istället inåt, mot mikroperspektivet. Ett sätt att undersöka celler är att homogenisera dem, vilket betyder att de delas sönder. Då kan de skärskådas på molekylnivå. André disputerade på växtceller hos ärt- och potatisknölar där han studerade olika så kallade fosforproteiner i mitokondrier. Mitokondrier är den del av cellen där energiomvandlingen sker.

När André 2001 blev ansvarig för labbet på Biomedicinskt centrum, BMC i Lund, lämnade han växtcellerna för djuret människan – närmare bestämt hennes knä.
–Vad du än forskar om blir det snabbt intressant. När jag kom hit kunde jag labbmetoderna, men inte så mycket om artros och hypoteser för artrosforskning. Men det var bara att djupdyka, säger André.

Atros är en vanlig ledsjukdom som över en fjärdedel av Sveriges befolkning lider av. Även om sjukdomen främst drabbar den äldre generationen över 60, får många unga och medelålders artros efter att ådragit sig knäskador. Artros orsakar mycket lidande eftersom du blir allt mer orörlig, har smärta och inte kan leva samma liv som du gjorde innan. Detta ökar den sociala ohälsan och leder i värsta fall till självmord.

André forskar om sjukdomens uppkomst, han försöker jaga den innan patienten känner av sin sjukdom. För att ge en bild av förloppet ritar han ett knä i genomskärning på en white board. André är docent i experimentell ortopedi och undervisar medicinstudenter i cellbiologi. Visualisering används ofta.
– Det som händer vid artros är att brosket som sitter på benytorna bryts ner. Istället för att vara blankt och slätt, blir det skrovligt. När du böjer ditt friska knä känner du hur friktionsfritt och enkelt det går. Får du artros blir rörelsen trög och smärtsam. Varför artros uppkommer vet vi inte riktigt, säger André.

Brosk är äldre än ben och finns förutom i lederna också mellan ryggkotorna, de så kallade diskarna, och i näsa och öron. Är det vår moderna livsstil om orsakar artros? Brosket behöver motion för att kunna växa och trivas precis som våra muskler. Så det är snarare avsaknad av rörelse och motion som ger problem med lederna. André ger sig ner på molekyl- och proteinnivå för att undersöka mekanismerna bakom sjukdomsförloppet.

– Varför fallerar systemet? Blir vi för gamla? Rör vi oss för lite ? Väger vi för mycket? Naturligtvis sliter det på knäna om du väger 150 kilo, men en grupp som vi undersöker är de runt 35 år som har vrickat knäet och kanske fått en korsbandskada. Från ledskada till sjukdomsstart kan det ta tio år. Jag vill stoppa processen innan det går så långt. Ska du läka och rädda måste du först förstå. Som naturvetare anser jag att svaret på våra frågor styrs av naturvetenskapliga lagar. Begränsningarna består i att vi inte kan tillräckligt mycket biologi och kemi.Detta gör att vi inte förstår händelseförloppen vid till exempel utvecklingen av artros, säger André.
genotyp är din genetiska pool, din uppsättning DNA. Fenotyp är din speciella uppsättning proteiner. Till detta kommer miljön som präglar oss. Vilka är vi? Vilka blir vi?

André menar att forskningen ständigt gör framsteg, men att vi i dag vet att trots att människor drabbas av samma sjukdom, finns det stora individuella skillnader. Ju mer vi forskar och förstår av helheten, ju mer ser vi hur komplext det är. Detta skapar nyfikenhet, men också frustration över att dygnet bara har 24 timmar.
– Forskning är ett kollektivt samarbete. Vi publicerar vetenskapliga resultat och läser varandras artiklar. Det är som ett pussel. Dagens kunskap bygger på gårdagens forskning och tidigare erfarenhet. I mitt projekt ingår förutom jag som är biolog, kemister, sjukgymnaster och ortopeder. Många hjärnor hjälps åt för att lösa artrosgåtan, säger André.

Då André och hans forskarteam undersöker brosk och vad som förändras vid ett sjukdomstillstånd, använder de vävnader som opereras bort vid diskbråck. De får då den bit av disken som expanderas och trycker på ryggradens nerver, alltså den bit som patienten blir av med.

För att förstå vad som är sjukt behöver forskarna också friska vävnader som jämförelsematerial. En möjlighet till det är att få vävnader från avlidna. Här följs strikta etiska regler. Forskarteamet får ett etiskt tillstånd och vävnader tas endast då patologen har gjort en rättsmedicinsk undersökning. Den avlidne har antingen skrivit på ett donationskort eller så har de anhöriga medgivit donationen. Men trots regelverk är dessa ändå känsliga frågor.

-Jag har haft diskussioner med en av mina doktorander om det är rätt eller inte att använda vävnader från avlidna personer. Det är alltid djupt tragiskt när en person går bort, särskilt om det är en ung människa som det kan vara i de här fallen. Vi får aldrig några personuppgifter, men för att vi ska kunna forska behövs vissa basuppgifter som ålder, kön, dödsorsak och information om personen varit rökare eller icke-rökare. Ibland läser jag en notis om en olycka i tidningen och får ett vävnadsprov ett dygn senare. Även om jag inte vet något om sambanden känns det tungt ibland, säger André.

Det forskarna får är en bit av ryggraden för att kunna göra en jämförande analys av det material de får från diskbrocksoperationer. Vävnaderna fryses ner och sparas. Någon dör och hjälper till att rädda någon annan. Uppstår vi med kroppen? Eller är själen bara ande? Trosinriktningar tänker sig livet efter döden olika. André har reflekterat kring de här frågorna.
– Den här personen behöver inte sin kropp längre, men kroppen gör stor nytta för forskningen.
ett sätt att se det är att det är en vacker kristen och medmänsklig gärning av solidaritet att ge av sin kropp till någon annan. Många är beredda att ta emot donationer, men inte lika villiga att skriva på ett donationskort för att ge. Det kanske beror på rädsla. Skräcken för att man skulle ha kunnat vakna till liv, trots att man är förklarad som hjärndöd? En sådan rädsla är lätt att förstå.

André jobbar för livet, men kommer ibland nära döden. I sitt arbete måste han vara helt förutsättningslös, annars vinklar han sin forskning. Själv säger han att han står frågande och ödmjuk inför livet. En slags tröst finner André i den biologiska förklaringsmodellen, även om den inte ger svar på allt. Intet och tomheten skrämmer honom inte, i friheten är han trygg.

– Mina föräldrar var djupt troende katoliker. Själv ser jag på världen med stor förundran. Om mamma behöver sin tro för att tolka och förstå världen, så står jag gärna ovetande inför öppningen till det okända. Ibland tänker jag att om Jesus kom till jorden i dag skulle han kanske vara något totalt annorlunda, som en förnimmelse. Kanske något som vi inte kan föreställa oss?
en forskare är mer än andra konkret beroende av sin hjärna och tankeförmåga. Kanske känner man också lättare den mänskliga hjärnans begränsning? Varför skulle en skapare eller Gud kunna förklaras av oss? Även kärleken är gåtfull. Daggmaskar riskerar livet genom att krypa upp i jorden för att kunna fortplanta sig. Vi människor behöver en omgivning av personer som tycker om oss för att må bra. Är kärleken en biologisk, social effekt som skapar kärleksfulla handlingar, knyter ihop gruppen och fyller oss med endorfiner? Eller något som Gud har planterat in?

– Det är en enorm tjusning att vi får finnas till här tillsammans med andra. Vi har chansen att göra gott, fortplanta oss och ge våra barn möjlighet att leva. När vi blir gamla är det dags att ge vidare till någon annan. Det räcker långt, säger André.

Text/Foto: Kristina Strand Larsson