Storpotäten och jag

Jag vill så gärna säga att jag sällan är rädd, men det är inte sant.

Jag är rädd, ofta. Det räcker med att tvärbromsa med bilen och inse vad som kunde ha hänt för att min rädsla ska ta över. Det räcker med mötet med en hotfull människa, eller att slinta med ett  ord, låta ilskan stjäla allt fokus…Plötsligt tar rädslan över, men vad händer sen?

Jag är garanterat inte ensam om att ha varit rädd för barnprogrammet Vilse i pannkakan. Varje gång Staffan vände på pannkakan och Storpotäten kom fram ryste jag i kroppen. Men aldrig  slutade jag titta.

Även om jag var rädd så lät jag inte rädslan bestämma över mig utan jag bestämde över den. Mina ögon vek aldrig undan (jag kan inte säga samma sak om filmen Hajen ett par år senare). Jag lät mitt mod och min envishet, eller var det nyfikenhet, få bestämma istället. För varje avsnitt blev pannkakans baksida lite mindre skrämmande. Sakta men säkert motade jag rädslan mot dörren och till sist hela vägen ut ur själshuset.

Att leva nära och inte gömma undan rädslan kan göra oss mindre rädda, till och med modiga. Rädsla är en grundläggande instinkt med koppling till neuronerna i hjärnan. Den har även sitt utgångsläge i våra erfarenheter.

Allt detta kommer vi aldrig ifrån. Men vad gör vi av den? Låter vi den förlama oss eller utmanar den oss till mod? Ibland kan vi inte förändra, men ibland kan vi.

Jag är övertygad om att även Jesus var rädd. Jag är lika övertygad om att han inte lät sin rädsla överskugga modet till nästa steg. Han flydde inte sin väg på skärtorsdagen, han satt kvar. Han  gick inte undan rädslan för svek och utsatthet, förräderi och förtal eller ens rädslan för sin egen  död. Jesus var rädd, precis som jag, precis som du. Han delar den erfarenheten, då som nu, med oss. Han låter aldrig rädslan få sista ordet, för det ordet hör till honom, i dag och i evighet.

I dag kan jag modigt konstatera att Storpotäten och jag har en historia och jag är inte rädd för den. Det är inte så mycket min som Jesus förtjänst, även om vi är ett synnerligen bra team. Jag är rädd ibland och det är okej.

Hur är det med dig?

Text Fredrik Beverhjelm
Foto Kristina Strand Larsson