Tredje gången hände det

Vännerna ville konfirmeras och presenter är inte fel. Olof Månsson hoppade på konfirmationen utan att ana att han skulle förändras.

Eller så förändrades han inte alls, kanske det bara var något som vaknade inom honom. Det skedde tredje gången han firade gudstjänst i Domkyrkan.
– Jag kände en gemenskap och en värme inombords. Händelsen inträffade en bit in på konfirmandtiden och min uppfattning ändrades helt. Detta var något som gav mig en känsla av självuppfyllelse och något som jag ville fortsätta med.

Idag är Olof konfirmandledare i Domkyrkoförsamlingen, han går tredje året på det samhällsvetenskapliga programmet på Spyken i Lund och tar studenten i juni.
– Det är en rätt stor insikt att göra när man är femton år, att man är kristen. Jag kände mig bara väldigt stor inuti på något sätt. Upplevelsen stärkte mig som person, tidigare föll jag lätt för grupptryck, säger Olof.

I Olofs klass är det bara han som är uttalat kristen. Alla andra är enligt Olof ateister eller agnostiker, en beteckning som brukar användas för uppfattningen att det inte går att veta om det finns någon Gud eller att få någon kunskap om Gud. Men på Spyken råder ett öppet klimat, eleverna är vana vid att det finns skilda åsikter om det mesta. Själv tycker Olof att det finns en del fördomar mot kyrkan.

– Det finns de som sektbelägger Svenska kyrkan och tror att den bara består av äldre män som står och läser ur Bibeln. Jag hade nog själv fördomar innan jag konfirmerades. Men så kom jag hit och träffade konfirmandprästen Fredrik, som är raka motsatsen med långt hår och jeans, säger Olof.
Domkyrkoförsamlingen har många konfirmandledare. Vissa är uttalat kristna, andra är kanske med främst för kompisarnas skull. Men de är välkomna ändå. Vem vet vilka frön som gror inom en människa. Vem kan mäta tro?

– Det som bidrar till gemenskapen i konfirmandgruppen är glädjen i allt vi gör. Man löser mycket med glädje. I samband med min konfirmation hade jag det svårt i livet, här fick jag stöd och känslan av att insidan räknas. Jag tror att det bästa sättet att få folk att förstå kyrkan är att berätta om gemenskapen, inte att högljutt gå ut på gatan och stoppa den kristna tron i människors ansikte. Många av fördomarna mot kyrkan kommer av att kristna inte har visat hänsyn eller velat lyssna. Jag diskuterar bara min personliga tro i rätt sammanhang.


Text/foto Kristina Strand Larsson