Tro i nedersta lådan

Helena Cederqvist bor i Tyskland och är lärare i svenska. Ibland frilansar hon för tidningar. Här har Helena intervjuat sin goda vän Carola som arbetar och bor i Wiesbaden.

Hur skulle du beskriva din tro?
Ärligt talat tänker jag bara lite på min tro. Den finns där, men den är inte alltid närvarande utan mer passiv. När jag upplever händelser som berör mig känslomässigt, både positiva och negativa saker, då tar jag fram den ur den understa lådan. Jag ser mig som en människa som alltid har tron hos sig, men som också har blivit för bekväm att agera med den. Jag lever ett stressigt liv, men man behöver lugn och ro för att kunna ha sina funderingar om den egna tron.

Din tro i vardagslivet?
För fem år sedan dog min mamma i leukemi och hon led mycket och länge. Min mamma var inte rädd för döden, men för vägen dit. Hennes tro stärkte henne mycket. Jag joggar flera gånger i veckan. Då är jag ensam i naturen och kan prata med henne. Jag är övertygad om att hon är där och att hon mår bra.

För inte så länge sedan förlorade jag två vänner inom tio dagar. Agnes dog av lungfibros och en tumör som hade satt sig fast i lungan, Hellmut av en hjärntumör. Jag berättade för dem att jag bad för dem. Agnes sade: ”Det är fint att du gör det för oss när inte vi kan det längre.” På Hellmuts begravning bad jag Fader vår och Agnes hade önskat sig Somewhere over the Rainbow som den sista låten. Då märkte jag igen vad viktigt det är att jag har en tro. Jag är både tacksam för och kanske till och med ödmjuk inför många underbara saker

I mitt liv och kan uttrycka det genom att be. Jag går bara till kyrkan vid vissa tillfällen. Min tro betraktar jag mer personligt. Jag betalar fortfarande kyrkoskatt, men är ibland besviken på kyrkan som institution.

Hur var det i din barndom? Tvivlade du ibland?
Jag växte upp i en starkt troende och engagerad familj i en katolsk by och det religösa livet och  dess ritualer var en del av vår vardag. Vi bad vid middagsbordet, på kvällarna vid läggdags och på söndagarna gick vi alla tillsammans till kyrkan.

På 70-talet när jag var åtta år gick jag till kommunion i den katolska kyrkan (motsvarigheten till konfirmationen i den protestantiska kyrkan). Vi fick en ny präst i församlingen som var mycket modern. Han lärde oss ett nytt synsätt både på tron och kyrkan. Prästen befriade på något sätt min tro som jag hade som barn. Nu kunde vi hålla en slags dialog med Gud och inte bara rabbla stränga kvällsböner. Både mina föräldrar och mina mor- och farföräldrar hade ett annorlunda förhållande till Gud.

När jag var åtta år var jag den förste ministranten i byn och hjälpte till under gudstjänsten och när jag kom upp i tonårsåldern ledde jag en grupp i kyrkan. Vi åkte på läger tillsammans och spelade teater. Jag var med och organiserade både gudstjänster och rockmusikkvällar och samlade in  pengar till behövande. De här kyrkliga aktiviteterna stod för min tro. Jag var lycklig. Teorin kunde äntligen sättas om i praktiken. Men en del personer som skulle representera tron gjorde mig besviken och förhöll sig inte så som jag hade förväntat mig. Nu förändrades mina tankegångar genom egna erfarenheter och jag gick inte till fredags- gudstjänsterna som ägde rum var fjortonde dag på gymnasiet. Det dök upp många frågor gällande det kyrkliga livet, men min tro fanns kvar.

Jag tycker att det var lättare att tro på Gud som barn. När min son Julius var fem år blev han döpt  för att jag ville ge honom chansen att få uppleva och känna allt det positiva som jag också hade upplevt. Dopdagen var underbar. Senare gick han också till kommunion. Vi ber tillsammans. Det gör vi också för min mammas och Julius mormors skull som ju inte lever längre.

Hur handskas du med skrämmande händelser?
Jag tror att det finns många slags situationer i vardagen som gör att man blir rädd. När Julius var fem år försvann han plötsligt på en promenad i en park. Han ville absolut försöka gå över gatan själv, men min man gick bakom honom för att se så att han kunde klara av det. Julius klarade det och gick över gatan. Sedan väntade min man på mig och ställde sig för en kort stund med ryggen mot parken. Och plötsligt var Julius borta! Hemska minuter följde; vi sökte i hela parken, frågade folk om de hade sett honom och jag fick panik när vi fortfarande inte såg ett spår av honom, men min man var fortfarande lugn. Vi gick mot city och ett, tu tre kom Julius släntrande nedför en gata med en Fanta i handen. Han hade haft en euro i fickan, blivit törstig och hade gått till en kiosk. Tårarna rann nedför mina kinder när jag såg honom, men samtidigt var jag också lite stolt över honom att han hade klarat av allt själv.

En annan form är rädslan som kommer under natten när jag ibland inte kan sova, då börjar jag att grubbla. Nyheterna kan vara skrämmande, men även om jag inte längre tänker på dem går  rädslan inte bort. Den är alltid där och jag bär den inom mig. För att få bort den under natten  brukar jag läsa en bok. För det mesta brukar det hjälpa och mot rädslan hjälper att vara ute och springa. I naturen är jag för mig själv, min kropp arbetar och huvudet hänger bara med. Det är väldigt skönt och efteråt känner jag mig befriad.

Text Helena Cederqvist
Foto Helena Cederqvist, Kristina Strand Larsson