Vigeland och ljuset

När morgonsolen lyser är Lunds domkyrka som bäst.

Det är då de vridna kolonnerna i kryptan kan lyfta av ljuset, det är då glasfönstren i koret prunkar. Här är det färgerna som kommer emot oss och inte innehållet i bilden, som är de första människornas historia innan de blev utkörda från Paradiset. Så är det ofta när man står inför konstverk av detta slag.

1928 fick norrmannen Emanuel Vigeland beställningen på glasfönster till Lunds domkyrka. Han arbetade då i Oscarskyrkan i Stockholm. 1930 var glasfönstren i Domkyrkans sidokapell klara och 1935 fanns absidens fönster färdiga för avhämtning i Oslo, där Vigeland även drev en glasmålarskola i anslutning till sin ateljé. ”Ett kostligt juvelskrin” sade den dåvarande domprosten Yngve Brilioth, när de var på plats.

Den medeltida glaskonsten var imponerande även i Norden, särskilt på Gotland. Med reformationen upphörde nytillverkningen och det är först på slutet av 1800-talet som nygotiken ger glasmåleriet ett nytt uppsving i svenska kyrkor. Allhelgonakyrkan i Lund är ett exempel på detta, där glaset kommer från Innsbruck. I domkyrkan i Trondheim bytte man redan efter ett par decennier ut de stora 1800-talsfönstren tillverkade av engelska och tyska firmor mot verk av en inhemsk konstnär. Detta uppdrag fick inte Vigeland. Hans stil sades vara för personlig, influerad av engelska prerafaeliter och jugend, vilket tydligen inte var bra. Men Oslo domkyrkas korfönster har han smyckat.

Emanuel Vigeland kom från Mandal – Norges sydligaste stad. Han var yngst av fyra syskon och växte upp i en sträng, religiös anda med Räkenskapens dag ständigt för ögonen. Fadern var en välmående möbelsnickare, som efter en svår ekonomisk förlust bröt samman, öppnade en lönnkrog i hemmet och fick barn på bygden. 1885 när Emanuel var tio år dog fadern i tuberkulos. Motivet Fader/ Son återkommer hos Vigeland.

förlorade_sonen

I Den sjuarmade ljusstakens kapell kan vi över altaret se tre bilder med motiv från Den förlorade sonen. I Dopkapellet finns i norr Kristi gravläggning och uppståndelse samt i öster Barnen och änglarna. Den skarpsynte kan också se texter av Vigeland. Men det är färgerna, formerna och känslan som griper.

Men Vigeland var inte bara glaskonstnär. Hans skulpturer och måleri kan man bland annat se i det museum i Slemdal i Oslo som han själv planerade och vars ritningar han sände till sin vän Nathan Söderblom för kommentarer. Senare bestämdes att byggnaden även skulle ha en gravkammare, som fylldes av Vigelands stora fresk kallad  Vita/Livet. Här placerades hans urna på ingångsväggen och alla fönster murades märkligt nog igen.

I detta dramatiska rum fjärran från hans barndoms världsbild vilar nu den färgstarke ljuskonstnären, som dog 1948. Mot slutet av sitt liv sa han: ”Når så den time kommer,
då legemet blir trett och tanker slöres bort, sa la meg stille dö mot solen!”

Text: Lena Larsén
Foto: Kristina Strand Larsson