Mötesplats: Tro

Påvens historiska besök i Lunds domkyrka görs med anledning av att katoliker och lutheraner tillsammans ska uppmärksamma 500-års­minnet av reformationen. I samma anda har Domkyrkans tidning Finn låtit Lars Eric Axelsson, präst i Svenska kyrkan och verksam på Killans bönegård på Österlen, möta Moder Christa, ledare för nunneklostret Mariavall, för ett samtal om den ekumeniska rörelsen och relationen mellan katoliker och lutheraner.

Nunneklostret Mariavall som stod klart 1991, ligger mitt ute i ingenstans mellan Skåne Tranås och Eljaröd och är inbäddat i grönska när Domkyrkans reportage-team och prästen Lars Eric Axelsson kommer på besök. Lugnet och tystnaden är påtaglig men bryts då och då av Moder Christas hjärtliga skratt. Hon välkomnar oss in i läsrummet som främst utnyttjas av klostrets gäster och bjuder på kaffe. Snart är samtalspartnerna, som inte känner varandra sedan innan, redo att ta sig an de djupare frågorna. Vi tar det från början.

Hur såg din väg in i tro och kyrka ut, Moder Christa?
– Jag har varit troende sedan högstadietiden. Jag hade en klasskamrat som var frälst, som det hette på den tiden, och hon missionerade bland oss. Och vi var några stycken som genom henne kom Herren nära. Detta var i Umeå. Det var också där jag gjorde det diakonala året, i Tegs församling, och för mig var tankegången då att jag kanske skulle bli präst i Svenska kyrkan. Sedan läste jag grundkursen i Uppsala, men där kom jag in i mitt första stora trostvivel. Jag hade helt enkelt en dag sagt till Herren ”det skulle vara mycket lättare att förklara det onda om Gud inte finns.” Och då var det precis som att han sa ”försök!” och stängde fönstret till himlen.

– Efter det kunde jag inte fortsätta de studierna utan jag utbildade mig inom fysik och naturvetenskap. Det var en väldigt märklig tid, kall och ensam och utlämnad. Processen var lång till den dagen jag kunde säga att det går inte att förklara det onda om inte Gud finns.
I det ligger naturligtvis hela min undran om vem jag är och vad meningen är? Redan tidigt funderade jag på om ordens­livet kanske var mitt kall, men jag gjorde allt för att försöka söka något annat och utåt sett kan man säga att jag lyckades. Jag blev civilingenjör och senare återvände jag till universitetet och forskade.

– Men inuti funkade inget, det blev bara värre och värre. Frågan fanns i mig: Var hör jag hemma? Hela denna svåra inre väg ledde fram till en väldigt stark önskan om att vilja dö. Jag hade i stort sett beslutat mig för att försöka ända mitt liv. Men i den upplevelsen ser jag Herren oändligt långt bort, han finns där och säger ”jag tar av dig tyngden av ditt liv men depressionen får du jobba igenom själv”. Det var en väldigt stark upplevelse i den situationen. Och då började jag fundera på om det var en väg att gå in i det katolska och gå vidare mot ordenslivet. Då var jag 32, så det är ju en lång väg. Det blev så att jag ett halvår senare togs upp i den katolska kyrkan och 1992 inträdde jag i ett benediktinkloster.

– Så, så såg min väg in i den katolska kyrkan ut, och det är alltså inte alls någon teoretisk väg. Jag har inte gjort någon viktad teologisk genomgång. Det var mitt sätt att komma Herren närmare.

Hur såg det ut för dig, Lars Eric?
– Ett problem för mig är att jag egentligen aldrig har haft några problem med Gud. Så ibland har jag saknat den gudomliga krisen som har varit så viktig för många kristna personligheter. Men nu har jag börjat inse att det är ju faktiskt en fantastisk gåva. Jag har alltid vetat att jag varit tillhörig. Jag har aldrig varit rädd för Gud. Jag har inte tänkt att om Kristus kommer tillbaka får jag inte följa med. Jag kommer från en frikyrklig miljö, där det ibland kunde pratas så när jag var ung.

– Jag har en trygg tillhörighet. Jag har kommit fram till att den insikten fanns innan jag hade ett medvetet tänkande, tidigare än jag minns. Jag fick min första Bibel när jag var fyra år, Bibeln i bildserie. Gamla testamentet älskade jag!

– Jag började läsa medicin och ville bli missionsläkare i Afrika. Men de studierna gick inte alls så efter några år hoppade jag av. Jag förstod att jag längtade efter teologi, jag hade ingen tanke på att bli präst men jag vill läsa teologi. Jag ville läsa så långt det bara gick i Gamla testamentet. Och det gjorde jag, jag läste i Lund och till slut disputerade jag i Gamla testamentet, men på den vägen upptäckte jag två saker: Det ena var att den bibelsyn som jag växt upp med kunde jag inte stå för intellektuellt, hederligt. Jag har jättestor respekt för den miljön, det var där jag fick min tro, min Kristuskärlek, allt som burit mig genom livet. Men bibelsynen kunde jag inte stå för.  Det andra var att jag upptäckte liturgin, och det gjorde jag i Lunds domkyrka. Så det var de två sakerna som drog mig till Svenska kyrkan. Men jag uppfattade det aldrig någonsin som att jag konverterade från en frikyrka till Svenska kyrkan, för det finns bara en Kristi kyrka. Det är helheten av alla samfund. Så det var inget jättesteg för mig.

– De samfundsgränser som finns är organisatoriska och historiska. Den Kyrka jag bekänner min tro till, där finns det inga gränser. Jag älskar kyrkan. De som säger att de hatar kyrkan tänker på helt andra saker som till exempel maktmissbruk, kvinnoförtryck och hierarkier. När jag talar om kyrkan tänker jag på människor som firar gudstjänst tillsammans i lovsång och tillbedjan.

Hur ser du på ditt steg från Svenska kyrkan in i katolicismen, Moder Christa?
Moder Christa (MC): Min väg från Svenska kyrkan till Katolska kyrkan blev ett steg ut i något större. Kyrkan måste vara en del av vardagen för människorna och det upplevde jag i katolicismen.

Lars Eric Axelsson (LEA): Där kan jag se att den historiska situationen ser så olika ut i olika länder. Av samma anledning som man i Sverige blir katolik, kan man i till exempel Spanien säga att ”jag kan inte vara katolik”. Det där är inte samfundsberoende. Ibland är det den
katolska kyrkan som stått på de små människornas sida gentemot förtryckande strukturer och i andra fall är det tvärtom.

MC: Ja, mycket handlar om personliga erfarenheter, det som våra familjer eller vi själva varit med om. Det formar våra bilder jättemycket. Så tänker jag när det handlar om ekumenisk dialog också. Det räcker inte med det intellektuella, med de teologiska kommissionerna, där tycks det nu stå mera stilla. Men sen blir det svårare, sen handlar enhet om något mycket djupare. Enheten är också något som Herren ger, det är inte bara något som beror på oss. Det finns många lager i det.

MC: Och det är mycket det som sägs nu inför påvens besök. Att det inte är ett jubileum, ett festligt tillfälle, eftersom reformationen ledde till kyrkosplittring och mycket lidande. Också om reformationen var nödvändig är det en orsak till bot och ånger – att vi så lätt förlorar Herren och hans vilja ur synfältet.

MC: Problemet med dialogen är att nå utanför samtalsgrupperna, det är framför allt de som haft dialogen som får en djup enhet med varandra. Mycket handlar om att vi måste träffa varann och upptäcka att murarna inte finns. Och om att dela trosliv, i gudstjänst, bönegrupper, arbeta tillsammans diakonalt – gå mot Herren tillsammans.

LEA: Det är precis som du säger. Det blir nästan som en klubb, det är alltid samma gubbar som träffas, men jag funderar på om det är på den nivån det finns en större möjlighet att komma vidare, när de som möts har ett visst inflytande i sina respektive kretsar.
MC: För att lösa en konflikt och nå fram till enhet igen så måste var och en bekänna vad man gjorde fel, och det är en process innan en hel grupp kan komma fram till att ”vi gjorde fel”. Det går inte så fort med det ekumeniska i det perspektivet.

LEA: Samtidigt har det hänt jättemycket. En symbolhändelse som jag var med om var när Lunds stift under ett antal år hade ett partnerskap med Church of Ireland. En gång var jag där på en biskopsmottagning i en liten katedral och då stod en katolsk präst, en anglikansk, en reformert och jag och hälsade altaret tillsammans. Vi var som bröder som stod inför vår gemensamma Broder. Det hade varit omöjligt tidigare på Irland. Det händer ju saker.

Hur ser ni på att utöva någon slags civil olydnad genom att gå till varandras nattvardsbord och fira mässa ihop?
MC: På ett plan är det ohyggligt smärtsamt att vi inte helt kan dela vår Herre, samtidigt tänker jag ”vad skulle det få för frukt?” För på ett vis är det ju ett tecken på att det finns skillnader och vi har inte en hel enhet. Det får vi inte sopa under mattan, vi måste vara ärliga. Men jag tycker att det är en jätte­svår fråga.

LEA: Jag menar att enheten finns, det handlar om att vi är i Kristus genom dopet. Det finns bara en Kristi Kyrka, och den är vi alla en del av vi som är döpta. I det praktiska: Jag går inte till nattvard i katolska kyrkor där jag riskerar att vara känd för att folk kan ta illa upp. Men annars gör jag det. Jag har också glatt mig åt att jag mött många katoliker som idkar civil olydnad av djup medvetenhet.

LEA: Jag har aldrig sagt nej till en katolik som vill ta nattvard. Det är också det avgörande skälet till att jag inte kan bli katolik, att samfundet stänger dörren för andra döpta. Allt annat skulle jag kunna acceptera, utan att för den skull hålla med om allt, men inte att vägra döpta människor livets bröd och vin.

Behöver kyrkan vara sargad, och smärtan gå igenom kyrkan? Det kanske inte går att vara kyrka annars?
MC: Vi måste tillåta att dessa frågor gör så ont som de gör och inte vara likgiltiga. Var splittringen i kyrkorna nödvändig? Ja, det tror jag att den var på 1500-talet. Sen är det ju en rad politiska händelser som gjort att det gått så väldigt överstyr.

LEA: Där har jag funderat mycket över vart den heliga anden har tagit vägen och vilken roll Gud har i det. Ja, jag tror också att reformationen var nödvändig. Vi måste bejaka att reformationen har ägt rum, och det kommer vi inte undan. Det som känns svårast och tyngst är inte samfundssplittringen som sådan. Det värsta var att så mycket som är allmänkyrkligt försvann, sopades bort, som barnet med badvattnet, i de protestantiska kyrkorna. Men nu är ju både Maria och tidebönen på väg tillbaka, tack och lov!

MC: Reformationen kan inte vara ett sådant brott, återknytningen måste vara möjlig. Att vi respekterar och vårdar all den trosmeditation som skett under alla dessa år.

Vad betyder det att påven kommer till Lunds domkyrka?
LEA: Det är jätteroligt att påven kommer till Lunds domkyrka, men jag skulle kanske önska att han kom vid ett annat tillfälle. Jag tycker att mötet när Vatikanen och Lutherska världsförbundet tillsammans minns reformationen är så viktigt, så jag är lite rädd att det kommer i skymundan av påven. Att det inte blir ett möte mellan den lutherska familjen och Rom utan ett ”påvebesök”.

MC: Jag tycker att det är jätte­roligt, naturligtvis. Att han kommer så nära vår lilla tillvaro där vi trots allt kämpar på nåt vis, det blir som en trosmässig uppmuntran i en ganska tröstlös, mycket märklig situation som jag tycker vi befinner oss i,­ i vårt land och vår del av världen. Kanske kan frågan ”finns Gud?” få lite större plats och då skulle det kanske hända saker.  Man hoppas att det blir något som händer i en splittrad situation, och sen beror det ju på vilket samtal vi får efter.

LEA: Sen är det ju väldigt roligt för Franciskus att han får se Lunds domkyrka, haha.

 

Samtalsledare: Lena Sjöstrand

Text och foto: Emilie Ekelund