Vandra i labyrinten i sommar

Många går förbi utan att lägga märke till den. En del korsar den till och med utan att tänka på den. Men för de som en gång vandrat i labyrinten på Domkyrko­platsen betyder den något helt annat. ”Ibland är Gud uppenbar och lika tydlig som i katedralen, och ibland är Gud hemlighetsfull som i labyrinten. Båda berättar om Gud, men labyrinten viskar”, säger Anna Alebo, pilgrimspräst.

Labyrinten på Domkyrkoplatsen kom till 2011 i samband med att Domkyrkoforum byggdes, och de labyrinter som ofta finns vid eller i engelska katedraler var en av inspirationskällorna.

– Labyrinter har använts i alla tider och i de flesta religioner som redskap för tro. Den har funnits i kristen tro så länge kristendomen funnits, i eller bredvid kyrkor, säger Anna Alebo, som är pilgrimspräst i Lunds domkyrko­församling och Lunds stift.

I sin bok ”En gud på knä”, som är ärkebiskopens fastebok för 2016, skriver Anna Alebo om hur labyrinten kan ses som en bild för den dagliga bönen men också för hela livet – från födelse till död, och uppståndelse. I det engelska språket finns två ord för labyrint: labyrinth och maze. Labyrinten i Lund är en labyrinth. Det finns nämligen bara en väg fram till målet, och man kan inte gå vilse eller komma till en återvändsgränd.

– Det är bara att följa den och sätta en fot framför den andra. Labyrinten säger till oss att det finns ett mål. Ibland hamnar målet ur sikte, och jag känner mig vilse, men labyrinten säger: fortsätt gå, håll dig i rörelse, ge inte upp, säger Anna Alebo.

För många som använder labyrinten kan det vara en hjälp att ha en sten i handen under vandringen. Att ha något fysiskt att hålla i blir ett stöd och ett sätt att hålla fast vid sin bön. Det kan till exempel handla om något man ångrar, vill få hjälp med eller är tacksam över.

– Alla vandringar blir en bön där vi vandrar till Gud och stenen blir ett redskap. Riten gör något med oss, detta att vi använder kroppen.

Labyrinten sätter också fokus på vad pilgrimsvandring handlar om. Anna Alebo citerar Håkan E Wilhelmsson, tidigare i domprost i Lund: ”En pilgrimsvandring handlar inte om att gå långt – utan djupt.”

– Man ska gå långsamt och inte stanna upp, som vatten rinner i en bäck. Det rinner i en strid ström, men långsamt, säger Anna Alebo.

I en tid när många pratar om mindfulness och vikten av att leva i nuet visar labyrinten hur detta alltid varit en del av kristendomen.

– Här är man helt och hållet i nuet, det är bara i nuet vi kan möta Gud, säger Anna Alebo.

Labyrinten på Domkyrko­platsen har också en tillgänglighet och enkelhet som tilltalar många.

– Den bjuder in helt utan trösklar, det tycker jag är fint. Varje människa är ju en pilgrim genom livet, säger Anna Alebo.

Text och foto: Emilie Ekelund