Hälsningsgillet

Varje termin välkomnas de nya studenterna i Lund med ett hälsningsgille. Hela AF-borgen fylls med folk, en massa student- och frivilligorganisationer visar upp sig och stämningen är hög. Sågs vi där? Jag stod där, tillsammans med studentprästerna i Lund, och delade ut gula foldrar, studentprästernas program och de bästa bläckpennorna på hela hälsningsgillet! Det var en härlig stämning men väldigt intensivt. Och sedan är det självklart roligt att vår enkla, men väldigt informativa, folder om mötet i mars som vi kämpat med att få ihop och vika nu kom till användning. Härligt! Har du missat den så kan du ta del av den här!

”Måste man vara kristen?” var det en person som frågade mig när jag nämnde något om de Taizéinspirerade mässorna som firas i Domkyrkans krypta varje torsdag vid halv sju. ”Du måste ingenting”, blev mitt svar. ”Bara kom, sätt dig på en stol och se vad det är för något. Bönen leds av studenter, och en präst från Svenska kyrkan är med och firar nattvard. Vi sjunger och ber tillsammans och delar en stunds tystnad.” Svårare än så är det inte. Och något vackrare får man leta efter.

Tystnaden är för övrigt förutsättningen. Det slog mig i torsdags hur vacker den är. Vi var ett gäng som satt nere i kryptan och delade tystnad under mässan i torsdags. Det är aldrig helt fritt från ljud. Den yttre världen gör sig påmind och hörs igenom de gamla stenväggarna. Bilar som kör förbi och människor som pratar. Men vi, vi sitter där och delar ordlöshet en stund, och fylls av en obeskrivlig närvaro. Att landa. Att lodas, kasta ankar och förankras. Det är vad det handlar om. För att sedan gå ut i världen igen och göra det som vi är kallade till — att finnas till för varandra, att mötas på riktigt, se varandra och finnas där.

Det är därför som jag delar ut de här foldrarna och står på hälsningsgille och åker runt och sätter upp affischer på stan — för att jag vill dela med mig av den här erfarenheten. Tystnadens erfarenhet.

Välkommen du också!

Josefina