En sekulär ankdamm

För ett tag sedan slog det ner som en bomb – statsminister Fredrik Reinfeldt hade utsett en kristen kvinna till minister i sin regering. Nästan omedelbart ifrågasattes utnämningen. 

Var det verkligen lämpligt av statsministern att utse en kristen person till arbetsmarknadsminister? Tänk om kvinnans kristna värderingar kom att påverka regeringens politik? Borde inte staten stå för sekulära värderingar? Debatten rasade på ledarsidor och kommentarsfält i flera veckor, och om den visade på något – så var det på hur svårt vi i Sverige numera har att hantera religion.

I en debattartikel i Aftonbladet konstaterade religionshistorikern Eli Göndör att debatten hade sin ”utgångspunkt i en ideologisk sekulär föreställningsvärld, som är förhållandevis unikt aggressiv i Sverige. Där ses religion som ett hot mot demokratin och en motsats till bildning och förnuft”.  Hon lyfte i artikeln även fram en händelse som alla med koppling till Universitetet i Lund minns mycket väl. När nuvarande rektor föreslogs till posten ifrågasatte sju lärare vid den naturvetenskapliga fakulteten en eventuell utnämning med hänvisning till att Per Eriksson är kristen.  I dag är det väl få som ifrågasätter Per Erikssons kompetens som rektor – även om han råkar vara kristen. I sitt debattinlägg lyfte Eli Göndör fram det problematiska med ett synsätt där man nästan per automatik ”avfärdar religion som något förknippat med enbart outbildade eller svagsinta människor”.  I grunden är det ett demokratiproblem när människor avfärdas och förhindras från att inneha poster på grund av sin religiösa övertygelse.

Många människor i dagens Sverige vet inte vad det innebär att vara troende. Man har kanske med sig lite fakta om olika religioner från skolans religionsundervisning, men har ofta ingen egen erfarenhet av tro. Detta på grund av att man sällan eller aldrig kommer i kontakt med troende i sin vardag. Istället hämtar man ofta sin förståelse av tro från massmedia. Där förknippas ofta religiös tro med extremism och terror.  Denna bild gör i sin tur att man i ännu högre grad drar sig för att komma i kontakt med de troende som man kanske möter i sin vardag. Det blir till en ond cirkel där bilden av troende som fanatiska människor utan verklighetsförankring hela tiden förstärks genom att bilden som förmedlas av massmedia får stå oemotsagd av personliga erfarenheter. Man lever i en sekulär bubbla av religiös analfabetism, för att låna ett uttryck av vår biskop Antje Jackelén.

Det som man inte känner till väcker ofta vår rädsla. Det är självklart att tanken på troende människor i ledande ställning skrämmer när många automatiskt tänker på extremism när de hör ordet tro. Få verkar förstå att majoriteten av troende inte heller vill ha religiösa extremister i ledande ställning, men för många i Sverige verkar det inte längre finnas några gråskalor när det gäller religiös tro. Det är allt eller inget, svart eller vitt. Man kan fråga sig vad som skulle hända om vi tänkte kring politik på samma sätt – antingen är man politiskt ointresserad eller fanatisk terrorist – något däremellan finns inte.

Det vi inte förstår väcker ofta vår rädsla och när något gör oss rädda får hatet ofta en grogrund. De senaste åren har vi kunnat läsa om hur muslimska kvinnor blir attackerade och om hur judiska trosutövare ofta blir trakasserade i offentlig miljö. Visst kan man se detta som utslag av islamofobi och antisemitism, men samtidigt finns ett växande hat i Sverige som är riktat mot all form att religiös tro.

Under mina 20 år som präst i Svenska kyrkan har jag märkt hur misstänksamheten och hatet riktat mot människor med en religiös tro hela tiden ökat. Inte minst på nätet har detta hat antagit obehagliga proportioner. Som präst i Svenska kyrkan tillhör jag ingen religiös minoritet, men jag kan ana mig till vilka blickar som möter en kvinna iklädd slöja eftersom jag har åkt buss iklädd prästskjorta i Malmö. Jag har också upplevt hur en människa spottat efter mig när jag gått förbi och hört människor skrika ut sitt hat när de passerat en kyrka. På nätet är det inte särskilt svårt att hitta kommentarer som handlar om att alla troende bör mördas och att alla moskéer, synagogor och kyrkor skall brännas ner. Min poäng är att hatet som huvudsakligen riktas mot judar och muslimer är alla troendes problem. Det religiösa hatet i Sverige är på väg att bli ett demokratiproblem.

Som studentpräster i Lund arbetar vi med inriktning mot universitetet. Vi möter i vår vardag studenter och anställda i en rad olika sammanhang – ibland på hemmaplan, i kyrkan, men ofta på bortaplan i lokaler som universitetet tillhandahåller. Vi möter också människor med en rad olika förhållningssätt. För det mesta förståelse och nyfikenhet, men med jämna mellanrum träffar vi även studenter och anställda som behandlar oss som om vi bar på en dödlig smitta. Precis som i samhället i stort, finns det inom universitetsvärlden en tilltagande religiös beröringsskräck – en religiös fobi. Detta har i sin tur lett till att vi i ökad utsträckning har kommit att bli utestängda från olika sammanhang med hänvisning till att man vill vara religiöst- och politiskt obunden. Religiös- och politisk obundenhet tolkas i dessa sammanhang alltid som frihet i från. Man vill alltså att miljön skall vara fri från religion och politik. Man kan fråga sig om detta är önskvärt, eller överhuvudtaget möjligt, i ett pluralistiskt sammanhang sammansatt av människor med olika bakgrund.

Som jag ser det måste detta att vara politiskt- och religiöst obunden i ett sådant här sammanhang innebära att man låter alla komma till tals, utan att favorisera någon. Att tolka politisk- och religiös obundenhet som att utestänga religion och politik från det egna sammanhanget är därför att göra det överdrivet lätt för sig. I praktiken innebär det, till exempel inom det religiösa området, att man favoriserar en ateistisk/agnostisk sekulär livshållning utan att låta andra livsåskådningar komma till tals. Även detta blir problematiskt i en demokrati.

Tyvärr är det också ofta så, att dessa beslut är kopplade till beslutfattarnas inställning till religion i allmänhet. Det finns alltså en stor portion godtycke i beslut som fattas gällande detta. Åratal av välfungerande samarbete som gagnat alla parter kan plötsligt rivas upp när en person med ett öppet förhållningssätt efterträds av en person med religiös ”fobi” (jag har faktiskt inget bättre ord). Det tydligaste exemplet på detta drabbade våra kollegor i Stockholm som utestängdes från universitetet med hänvisning till att kyrkan inte längre var statlig och att universitetet bör vara politiskt- och religiöst obundet. När personen i ledande ställning sedan flyttade vidare till en annan högskola hände samma sak där.

I Lund är vi i nuläget privilegierade eftersom ledningen här vill arbeta för mångfald. Eftersom studenter är olika vill man skapa ett sammanhang och en miljö som är öppen och som värnar om hela studenten – även om de studenter som har med sig en religiös tro när de kommer till Lund för att studera. Man har här förstått att staten är och bör vara sekulär, men att samhället, vilket då inkluderar universitetet, aldrig kan vara sekulärt eftersom det består av människor, av vilka en del faktiskt har en religiös tro. Man har också förstått att vi på Studentprästerna inte sysslar med religiös propaganda eller mission utan tillhanda håller en service åt de studenter som kommer till universitetet med en tro i bagaget och till alla som behöver någon att prata med. När studentprästerna förhindras att nå ut med information om detta, fattar någon i ledande ställning beslut som gör att dessa studenter inte får del av information som de skulle kunna ha glädje av. Detta trots att vi med största sannolikhet kan konstatera att det finns studenter som har någon form av tro på alla fakulteter, på alla nationer, i alla kårer, ja i alla sammanhang där studenter rör sig. Därför är också detta ett demokratiproblem.

Om man nu håller med om att detta är ett problem – vad kan man då göra åt det? Jag har tidigare i texten vid några tillfällen använt ordet fobi. Om man vill bli befriad från sin fobi, sin omotiverade rädsla, finns det bara en väg att gå. Man måste exponera sig själv för det som man är rädd för. Om vi skall kunna vända en utveckling som i nuläget är oroväckande, av de skäl som jag nämnt ovan, måste det till mer kunskap om vad det innebär att ha en tro. Det är då inte mer fakta som skall till, utan istället tillfällen att som icke-troende få tillfälle att möta troende människor.

Alla skolbarn i Sverige borde få tillfälle att besöka en kyrka, en synagoga, en moské och ett tempel. De borde få möjlighet att träffa praktiserande utövare från olika religioner och höra dem berätta om hur de lever ut sin tro i vardagen. Detta som en motbild till den rapportering om extremism och terror som dominerar religionsbevakningen i massmedia. Kanske kan man se det hela som ett vaccinationsprogram mot religiösa fördomar. I detta ingår också, som vi ser det, Studentprästernas närvaro på universitet och högskolor. Ju mer man underlättar möten människor emellan, desto svårare blir det att hålla fördomarna vid liv. Detta är inte minst viktigt eftersom vi lever i en värld där den överväldigande majoriteten av människor faktiskt har en religiös tro. För att kunna navigera i en religiös värld behöver vi kunskap om vad tron innebär för de människor vi möter. Om vi inte öppnar upp för detta riskerar vi att förvandla Sverige till en sekulär ankdam i en värld full av troende människor.

Jan Kjellström, studentpräst