Om Fader Siluan och konsten att gå nära

Det var en gång en munk som hette Siluan. Han levde på Athosberget i norra Grekland tillsammans med sina bröder i slutet av 1800-talet och i början av 1900-talets hälft. Fader Siluan var klostrets ekonom.

Efter sin död helgonförklarades Siluan av Patriarken i Konstantinopel 1988. Av en god kamrat hörde jag denna tänkvärda berättelse om honom.

En medbroder i klostret undrade varför alla som arbetade hos Siluan gjorde det så effektivt trots att han aldrig kontrollerade dem och deras arbete. Siluans svar var att han egentligen inte visste, men han berättade hur hans dag brukade se ut.

På morgonen innan han lämnade sin cell bad han för var och en av sin anställda. När han sedan mötte dem var han redan nära dem och det som var deras liv och förutsättningar. Sedan fördelade han dagens uppgifter till var och en. Hela tiden när de arbetade bad han för var och en. En i taget. Sist på arbetsdagen sa han några ord till dem och avslutningsvis bad de tillsammans. Siluan återvände till sin cell och återigen bad för var och en av dem och allt han visste om deras liv, glädje som smärta. Han bad att allt ska vara bra med dem.

Fader Siluan visar på vikten av att be och att verkligen gå nära andra människor. Han visar på vikten av att lägga undan sig själv för andra. Det handlar egentligen om det berömda citatet ”Ecce homo”, se människan. ”Ecce homo”, Pontius Pilatus ord till folket när Jesus stod fängslad inför dem. Se människan med dina ögon, med din bön, med ditt hjärta, med känsla, med närvaro. Ecce homo, se människan, ingenting annat. Inte fastna i egot, inte i lönekuvertet, inte titeln, inte vinsten, varken den sociala eller karriärsmässiga. Kanske låter det lätt och en smula slitet att vi ska se varandra, ja tom tjäna varandra genom att be. Men i praktiken är detta ibland oöverstigligt, främmande och totalt omöjligt.

Gud visste vad det innebar när Jesus stod utlämnad inför folket och Pilatus uttalade sina ord. Gud visste vad det innebar när den långa fredagen kom och när graven på söndagen var tom. Gud förstod. Hela Jesus liv är en lång berättelse om att Gud förstår och går nära. Gud går så nära sin mänsklighet att inget göms undan eller glöms bort, varken smärta, förnedring eller död. Vi har fått gåvan att ta emot den gåvan. Ta emot och bära vidare. Likt Siluan lägga undan oss själva. Likt Siluan inte be så mycket för oss själva som för andra. Likt Siluan… Ja, vem är det likt egentligen? Allt det här känns så bekant. Det påminner om någon annan, inte sant?

Text Fredrik Beverhjelm, präst i Domkyrkoförsamlingen
Foto Kristina Strand Larsson