Gud 07.07: Det finns inga oäkta barn

Vad handlar egentligen julen om? Om att Gud kommer till oss?!

Ja, men det handlar också om att ett barn föds, en ung kvinna blir mamma, en ung man blir pappa. Men visst är det märkligt att kyrkan varit, och på sina håll fortfarande är, så snabb med att fördöma kvinnor som inte har någon offentlig far till sina barn, som föder barn utanför äktenskapet eller som har blivit lämnade.

Oäktingar har vi ju hört talas om. Men det finns inga oäkta barn, oavsett hur barnet blivit till. Alla barn är äkta och det finns inte heller några äkta eller oäkta föräldrar. Det barn som föds utanför äktenskapet den där julnatten för länge, länge sedan är i allra högsta grad äkta.

Och så kommer han till världen, i ett stall där djurens idisslande blandas med födslovåndor och värkar. Som ett hemlöst barn bland miljontals hemlösa barn i världen, som flykting utan ett tryggt och stabilt hem de första åren. Som vuxen utan en egen familj, kringflackande från by till by, från stad till stad, ingen fast bostad, ett kort liv som slutar med tortyr, fängelse och avrättning.

Levde han ett misslyckat liv? Frågan är kanske om en kan kalla ett liv misslyckat när en trots de villkoren kan ge kärlek och upprättelse till så många. Till den sjuke, till den utanför samhällets normer, till kvinnorna, till den som inte tror sig vara något, till barnen, till den ensamme, den som gett upp, till dig och mig…

I Jesus möter vi en man som känner fruktan och rädsla, men inte låter det bli till våld och kamp. Vi möter en man som blir förödmjukad, hånad och slagen, men aldrig förödmjukar andra. Vi möter honom som inte går med på att kärleken är omöjlig, utan älskar. Älskar oss så mycket att vi kan våga känna att vi lever, oavsett vem vi är, hur vi ser ut, utanpå eller inuti. Han ger oss alla rätt till livet.

Julen handlar om att Jesus föds i julnatten för att vi ska kunna stanna kvar i våra egna liv, stanna kvar och kämpa, hoppas och tro att vi inte är misslyckade, att vi aldrig är ensamma, att vi alltid är älskade.

Text Josefin G Andersson, präst
Foto Kristina Strand Larsson