Gud 07.07: He sold his soul to play like that

“He sold his soul to play like that” är sagt om den mytomspunna blueslegenden Robert Johnson. Mannen som bara finns fångad på två bilder.

Myten berättar att Robert sålde sin själ vid ett vägskäl i Mississippi på 1920-talet. I utbyte fick han gåvan att kunna spela som ingen tidigare gjort. Låtar som “Cross road blues” gjorde sitt för att spä på historierna om vad som kunde ha skett där vid vägskälet i depressionens USA.

I Roberts anda har sedan historierna fortsatt. “If you want to learn to play, you take your guitar and you go to where a crossroads is. A big black man will walk up there at the stroke of midnight and take your guitar, and he’ll tune it.” Nu är det här inte hyllning utan en inledning till funderingen, hur giriga är vi egentligen? Går allt och alla att köpa, bara priset är rätt?

Mötte en av mina gamla konfirmander för ett tag sedan. Konfirmanden hade nu blivit en man, en man med en svagt grön ton i ansiktet. Han var helt slut efter att ha varit försökskanin för någon ny medicin. Han hade varit instängd i en vecka med bara tv-spel, mat, dator och förstås den nya medicinen.

“Du ser helt slut ut” sade jag när han lutade sig mot en väg. ”Näh, det är lugnt. Lite jobb för mycket pengar. Det är värt det.” Han satte sig ner. ”Så du ska ut och shoppa nu då” fortsatte jag. ”Näh, det orkar jag inte. Nu ska jag hem och sova. Ses!” Ensam stod jag kvar och visste inte om jag skulle skratta eller fälla en tår. Men det fick mig att fundera hur långt skulle jag själv gå för pengar eller berömmelse. Jag törs knappt erkänna svaret. Låt oss bara konstatera att hur stora ideal vi än må ha, så finns det alltid en liten akilleshäl som gör oss sårbara.

Det är lätt att gå en extra kilometer om priset är rätt. Skorna behöver inte ens vara sköna om belöningen när vi kommer fram är stor. Men girighet är så mycket mer än pengar. Ta hungern efter berömmelse och status. När det glittrar då är vi som korparna, vi tittar lite extra. Tänk att då själva få glittra… Det är inget fel på vare sig berömmelse eller status. Men när dessa blir drivkraften i våra liv det är då problemen börjar. Det är då vi börjar komma längre och längre bort från våra hjärtans rum och drivs av något som snarare bryter ner liv än bygger upp det. Det är då vi börjar köpslå. Med vem eller vad lämnar jag osagt. Men vi kommer inte undan att fråga oss om vi är beredda att betala när räkningen kommer? Om det verkligen är värt priset, kör! Om inte…

Hur klarar vi dom regniga dagarna när solen inte skiner på oss? När statusen sviktar och berömmelsen avtar? Beroendet av bekräftelse från andra kommer snabbt. Det finns alltid ett pris att betala. Det finns alltid konsekvenser av vårt handlande.

Jesus säger att ”Det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike”. Om han enbart skulle mena storleken på pengapåsen, ja då sitter många av oss risigt till med vårt överflöd. Jag tror snarare Jesus menar att ju mer vi äger, desto lättare är det tappa fokus från det som verkligen har betydelse. För hur mycket kraft och oro krävs det inte för att hålla efter allt, berömmelse som bil och torktumlare? Snudd på att vi blir fastighetsskötare åt våra liv än boende i dom. Ultimata lyxvaran idag är ju tid. Faktum är att om vi lägger ner mer och mer tid på underhåll av våra prylar och vårt arbete, hur mycket blir kvar till det som verkligen ger livsmening? Finns det tid och ork för relationer, för insidan, för Gud? Svaret på frågan innebär ett vägskäl, vilken väg väljer du?

”I went to the crossroad, fell down on my knees. Asked the good Lord above, “Have mercy”.” – Robert Johnson “Cross road blues”

Text Fredrik Beverhjelm
Foto Kristina Strand Larsson