Gud 07.07: Förklaringsberget på tredje våningen

I en tid då livet beslutat sig för att bryta ner mig såg jag Jesus förhärligas på Styrmansgatan 8 i Skillinge.

Arbetslös och avstängd från ersättning efter att jag enligt A-kassan sagt upp mig utan giltigt skäl, gjorde min pojkvän abrupt slut och lämnade mig ensam med en brandgul kattunge i famnen. Några dagar senare var jag tillbaka i mitt rosa flickrum på tredje våningen med en cancersjuk mamma i huset.

Mitt sökande efter förlåtelse, upprättelse och försoning hade pågått i många år. Jag liftade mig igenom synkronismens väg i Nya Zeeland med hjälp av alla sökares bibel, Den nionde insikten, fick min aura tecknad på Hälsomässan i Falun, visualiserade och affirmerade, gick i dansterapi och psykoterapi. Och så sent en decemberkväll stod du plötsligt där, förvandlad, precis som Matteus beskriver i söndagens text: Hans ansikte lyste som solen, och hans kläder blev vita som ljuset. Dig som jag föraktat och förlöjligat.

På något märkligt sätt visste jag att det var du. Min lillasyster hade precis försökt trösta mig med ryggmassage och bön. Mina försvar låg motvilligt begravda under den skånska myllan. Jag var ensam på mitt förklaringsberg på tredje våningen, omgärdad av 80-talets Tom Cruise-planscher, när ett vitt ljus uppenbarade sig från fönsterkupan bredvid sängen – ungefär som morgonsolen som reflekteras i havet – och en behaglig värme strömmade in och fyllde alla kroppens celler med nåd.

Den första floden av tårar smakade av sorgen det inneburit att ha kämpat emot så länge från Någon som bara vill mig väl. Den andra tårfloden smakade av glädjen, av att våga ta emot, att faktiskt bli räddad och av den kittlande magkänslan som sa mig att livet beslutat sig för att bygga upp mig igen. Jag såg till min förvåning hur mina armar lyftes upp i luften som om de levde ett eget liv, helt avskurna från frontallobens förnuftsmässiga signaler, samtidigt som jag hörde mig själv säga: Jesus, välkommen in i mitt liv.

Kanske varade mötet i två minuter, kanske i två timmar. Jag har inte den blekaste aning, men jag vet att jag från den dagen inte kan förneka att Gud är kärlek och att jag är en människa värdig att älskas. När jag tvivlar på det faktumet, och det gör jag ofta, återvänder jag till mitt rosa flickrum på tredje våningen på Styrmansgatan 8 i Skillinge, mitt förklaringsberg.

Text Ebba Älverbrandt, diakon
Foto Kristina Strand Larsson