Gud 07.07: Kropparnas vältalighet

Det händer ju att vi då och då står bredvid en medmänniska, känd eller okänd, och ser ut över ett landskap.

Ser solen som går ned i havet eller ängsblommorna som rör sig i vinden.  En annan gång sitter vi tysta tillsammans vid ett bord på en uteservering, eller kanske på bänken längs Domkyrkans södra vägg, och studerar folklivet. Vi ser på det som sker ur vårt eget perspektiv. Ögonens status eller hur långa vi är påverkar. Vi kan också ha lite olika färguppfattning. Erfarenheter och minnen gör kanske att vi uppmärksammar något speciellt. Hur nära vi än är människan bredvid oss ser vi inte exakt det samma.

Samtidigt ser vi inte något totalt annorlunda. Just för att vi är människor, för att vi är kroppar kan vi också leva oss in i hur den andre upplever och ser på världen. Den franske filosofen Maurice Merleau-Ponty använder uttrycket kropparnas vältalighet när han talar om detta fenomen. Det finns en hoppfull möjlighet till kontakt oss emellan. Inlevelse och empati finns.

Paulus skriver om detta i Första Korintierbrevet i Bibeln. Han nästan skryter med sin inlevelseförmåga och framhåller hur han med dem som står under lagen själv gått in under lagen. Att han gjort sig svag för att komma nära den som är svag. Han har försökt undvika att begränsas av sitt eget perspektiv och sin egen erfarenhet och prövat perspektivskifte.

Det där att försöka sig på ett perspektivskifte kan vara till glädje i mänskliga relationer. Kan man se på det som sker på något annat sätt än vad jag själv gör? Går det att förstå en medmänniska bättre om jag försöker leva mig in i hennes livsberättelse? Flyttar lite på mig i såväl yttre som inre mening för att se om det går att upptäcka något nytt.

Inlevelseförmågan kan också bli en mötespunkt med Gud. Gud lever sig så in i våra mänskliga liv att Gud i Jesus Kristus blir människa som vi. I Jesus blir Gud hungrig och törstig. Jesu blir dammig om fötterna i sandalerna, ser stjärnorna ur vårt perspektiv och vet hur nygrillad fisk smakar och hurnardusolja känns och doftar. Inlevelsen leder Gud upp på ett kors och ut ur en grav.

Vi är inte alldeles ensamma i världen. Det finns denna kropparnas vältalighet mellan oss. Det finns Guds inlevelse i det mänskliga.

Text ​​​​Lena Sjöstrand, domkyrkokaplan
Foto Kristina Strand Larsson