Gud 07.07: Döden skrämmer och fascinerar

Vad händer egentligen när vi dör? Finns det något liv efter döden? Döden har fascinerat människan under lång tid och har inte sällan varit förknippad med rädsla. När jag pratar med konfirmander och ungdomar om döden är flertalet av dem rädda för döden. Denna rädsla tror jag kommer av att vi egentligen inte vet någonting om vad som väntar oss den dag vi dör.

Bilderna av livet efter döden har varierat under årens gång. Jag har personligen alltid haft en ljus och positiv bild av livet efter döden. Jag har aldrig varit rädd för döden. Kanske beror detta på att jag är helt övertygad om att alla människor kommer till himmelriket. Jag tror inte att det finns något externt helvete där onda människor hamnar i efter att de dött. Jag har bilden av att när vi dör så möter vi Gud ansikte mot ansikte. I det mötet ser jag mitt eget liv, jag ser allt som har gått fel, jag ser allt jag brutit. I mötet med Gud raseras alla murar jag byggt upp kring mitt eget liv och jag ser mig själv som den jag är ämnad att vara.

I detta möte får jag förlåtelse för allt som har gått fel, för allt jag brutit. Denna förlåtelse kommer av Jesu offer för våra synders skull. Jesus är lammet som dog för vår skull för att öppna upp himmelrikets portar för alla människor. Jesus dog och uppstod för vår skull, för att visa oss att döden inte längre har sista ordet, för att visa oss att det finns liv även efter döden. I himmelriket finns ingen hunger och ingen törst för lammet, Jesus, ska leda oss fram till livets vattenkälla där alla sjukdomar, alla plågor, raderas ut. Där finns inte längre någon smärta, eftersom Gud har torkat alla tårar från våra ögon.

Jag tror därför att det inte finns något externt helvete där onda människor hamnar i när de dör, för om Jesus verkligen hade dömt oss efter vad vi förtjänar, vem hade då blivit räddad? Om det var så att jag med mitt liv hade kunnat påverka vad som händer med mig när jag dör, vem hade då kommit in i himmelriket? Jag tror snarare att helvetet är den plats vi lever på här och nu. Att det finns smärta, sjukdom och fattigdom här i världen tror jag ingen motsäger sig. När vi dör suddas gränserna ut mellan människor. I himmelriket är ingen fattig eller rik eftersom vi alla är lika inför Gud. Döden kan därför för en del kännas som en befrielse. En befrielse undan den plåga som finns här på jorden. Men döden ska inte heller glorifieras. Döden är alltid förenad med sorg och saknad efter en kär maka, make, farmor eller farfar. Döden är sorglig för de som tvingas ta farväl, ta avsked av någon de älskar.

I Johannesevangeliet säger Jesus: ”I min faders hus finns många rum. Skulle jag annars säga att jag går bort för att bereda plats för er? Och om jag nu går bort och bereder plats för er, så skall jag komma tillbaka och hämta er till mig, för att också ni skall vara där jag är.” (Joh 14:2–3)

Jesus har gått bort för att bereda plats för oss och han väntar på oss. För det finns ingen rädsla i döden, för döden är början på något nytt, någonting som är svårt att sätta ord på eftersom vi inte vet vad som väntar oss. Men Uppenbarelsebokens författare ger oss i alla fall ett svar. Bortom detta liv väntar inte ytterligare ett helvete. Nej där väntar Gud som säger: ”Se, Guds tält står bland människorna, och han skall bo ibland dem, och de skall vara hans folk, och Gud själv skall vara hos dem, och han skall torka alla tårar från deras ögon. Döden skall inte finnas mer, och ingen sorg och ingen klagan och ingen smärta skall finnas mer. Ty det som en gång var är borta.” (Upp 21:3–4)

Text: Johannes Lindsund

Foto: Kristina Strand Larsson