Gränsen mellan ont och gott går inte mellan oss utan inom oss.

Gud 07.07: Ondskan inom oss

Den gångna veckan besökte arbetslaget i Lunds domkyrka Roskilde. Vid en morgonbön i domkyrkan sa biskopen i Roskilde några ord som etsade sig fast: “vågar vi inte prata om synd går det åt helvete!”. Han hade just konstaterat att vi lever i en tid och ett samhälle där vi ogärna talar om synd, men sa han, om vi inte vågar tala om ondskan inom oss blir det lätt så att vi att förlägger den utanför oss själv – hos de andra.

I evangelietexten andra söndagen i fastan får vi möta Simon. Han var farisé. Ordet farisé betyder “dem som avskilt sig”. Fariséerna hade avskilt sig själva från ett vardagligt och normalt liv för att till punkt och pricka kunna följa Guds lag. En risk när man på detta sätt åtskiljer sig från andra är alltid att man börjar se ner på dem som valt en annan väg eller som tvingats ta en annan väg. Det är väldigt lätt hänt att världen delas upp i svart och vitt, vi och dem. Och jag tänker att biskopen hade rätt – vi lever i en värld och en tid där det dras allt skarpare linjer mellan vi och dem och i en tid då ondskan riskerar att bli något som alltid förknippas med den andre.

I luthersk teologi är medvetenheten om den egna synden, eller snarare medvetenheten om den egna oförmågan att leva ett helt och hållet felfritt liv, central. Det är nämligen denna självkännedom som gör oss mottagliga för Guds kärlek och nåd. Sprickorna i vårt liv öppnar helt enkelt upp för Gud. Insikten om att vi alla är benådade syndare – simul justus et peccator – på en gång rättfärdig och syndare, kan även göra oss ödmjuka i mötet med den andra. Gränsen mellan ont och gott går inte mellan oss utan inom oss.

Text: Jan Kjellström, präst
Foto: Kristina Strand Larsson