Gud 07.07: Att så ett frö

För ett tag sedan hittade jag en liten påse med rosenbönor i ett skåp där hemma. Jag köpte den för några år sedan och på fröpåsen stod det att det var lätt att få bönorna att gro och växa och blommorna såg ut att bli så fina. Dessutom skulle de fina blommorna övergå i långa ärtskidor med ätbara bönor. Kul att så med barnen, tänkte jag.

Jag minns att jag öppnade påsen och tog ut en av bönorna och kände hur den bönan under en stund kom att representera en hel massa olika frön som jag bär på i mitt liv. Frön som är förknippade med min tro, med mina tankar, mina känslor och mina relationer. Vissa av mina frön är väldigt grovänliga, det behövs bara något litet så kan jag känna av deras växtkraft. Andra vilar länge, vilar och vilar och så en dag så börjar de långsamt gro.

Sedan finns det en speciell sort som jag inte vet om den är så sympatisk eller inte, för den är mer eller mindre beroende av händelser i mitt liv som närmast kan betecknas som katastrofer, i alla fall utifrån mitt perspektiv. De fröna påminner om den typen av frön som behöver exempelvis en skogsbrand för att kunna börja gro. Vissa av mina frön behöver också en väldig omsorg, de kräver uppmärksamhet och vill bli ompysslade. En del frön gror aldrig, eller så gror de, men vissnar nästan direkt. Beroende på var jag befinner mig i livet ser mina frön olika ut och beter sig också helt olika.

Mina tankar går till Maria som fick den stora gåvan att bli mamma till det lilla Jesusbarnet. I Maria växte det lilla barnet i takt med att hennes hjärta slog. Och med barnet växte Maria, som kvinna och som människa, och mitt i allt detta växte hennes tro, som ett frö som fick gro i hennes hjärta. Ett frö med stark växtkraft som hon genom sitt ja gav vidare till alla som vill ha modet att säga sitt ja. Säga ja och våga tro på den Gud som aldrig upphör att försöka läka det i oss som är trasigt, som aldrig upphör att gråta med oss när vi är ledsna och som aldrig upphör att skratta med oss när vi är glada. Ett frö som får gro och växa i oss, ett frö som hjälper oss att ställa frågorna, ta riskerna och våga överlämna oss till Gud.

Tror att det är dags att plantera de där bönorna nu, är nästan säker på att växtkraften finns kvar…

Text: Josefin G Andersson, präst

Foto: Kristina Strand Larsson