Gud 07.07: Jag är ok!

I Charles Dickens gamla bok Pickwickklubben berättar Dickens om en gång när Pickwick är på väg till klubben. Under turen dit pratar han en hel del med mannen som kör droskan och han förundras över hur en så liten, ynklig och mager häst kan dra en så stor och tung vagn. Kusken svarar att det inte är en fråga om hästen utan om vagnens hjul. Och Pickwick förstår inte alls vad mannen menar, så kusken förklarar att det helt och hållet beror på hjulen som är så stora och välsmorda så det räcker för hästen att sätta dem i rörelse. Sen måste den stackars hästen springa undan för sitt liv.

Det här är en bild som nog kan stämma in på många människors liv. Ibland är man verkligen som den där hästen som springer av fruktan för sitt liv.

Ett barn är expert på att ta vara på livet, att leva här och nu och att se det stora i det lilla. Om man frågar ett barn vad som var det bästa på till exempel sommarlovet så kan svaret bli helt oväntat, för det var inte besöket på Liseberg, eller resan till Disneyland i Paris, eller Tivolibesöket eller Mallorcaresan. Nej, svaret på frågan kan lika gärna vara: jo, du vet den där morgonen när hela familjen sov länge och det bara var jag som var vaken och det var alldeles tyst i huset och jag kunde ligga och läsa Kalle Anka i lugn och ro. Eller den där gången när vi missade båten och fick vänta en timme extra och satt på kajkanten och kastade sten.

Att stanna upp och se det som är viktigt, att se att det faktiskt inte finns någon stor tung vagn som rullar efter en kan många gånger vara en stor konst. Att stanna upp och låta livet komma emot mig, istället för att hela tiden försöka springa ikapp livet eller känna mig jagad av det. Det är när jag gör det som jag kanske också kan ta till mig, glädjas över och förundras över Guds kärlek till mig. Trots att jag är den jag är, så är jag älskad av Gud. Jag är ok!

Text: Josefin G Andersson

Foto: Kristina Strand Larsson