Gud 07.07: Tro och solidaritet

I sin senaste bok, Gud är inte ett främmande namn, skriver Kristian Lundberg sig igenom hösten 2015. Som ofta i hans böcker spelar hemstaden Malmö en central roll. Flyktingarna som anländer till staden, det ideella engagemanget men också föraktet han ser vävs samman med frågorna om tro. Han reagerar mot ett tillstånd av likgiltighet och frågar vad uppdraget är och var den gräns går där han måste gå till handling.

Boken beskriver en tro. En tro som han förlorar och en tro som hinner ifatt honom och en dag bara finns där. Tron som gåva och som beslut. Tron räcks honom. Samtidigt skriver han att det är inte är svårt att komma till tro. ”Det räcker att gå ner på knä och säga: Jag överlämnar mig.” Tron rymmer förtvivlan. Förtvivlan rymmer tro.

Tro och bön är motståndshandlingar för Lundberg. Trons enfald och hjärtats öppenhet är motgift mot likgiltighet. Genom sin tro erkänner Lundberg en annan världs möjlighet. Han upplever den explosiva sprängkraften i att hålla fast vid det bräckligaste bräckliga, trons mysterium. Att brista för att bli hel. Bönen kan säga att vi är hjälplösa. Den kan också säga att vi inte ger upp. Nåden är på samma gång villkorslös och en kraft att ta emot och ge vidare.

Den gemensamma bönen, liturgin, är central för Lundberg. Genom den binds hans tro samman med generationer av kristna. Vi skrivs in i en större berättelse. Våra röster flätas samman. Liturgin är förankrad bakåt i tiden och öppen för framtiden. Liturgin hävdar att det finns ett hjärta som slår. Två av liturgins böner verkar vara extra centrala för Lundberg, Kyrie eleison, Herre förbarma dig och Agnus dei, O Guds lamm som borttager världens synder förbarma dig över oss, ge oss din frid. Ett rop om förbarmande, bilden av lammet som i sin bräcklighet bär hela världen.

Text: Lena Sjöstrand, domkyrkokaplan

Foto: Kristina Strand Larsson