Kasta inte bort det du redan har

Uppenbarelseboken 3:10-13

Uthållighet – det är som om ordet i textens inledning lösgör och färdas mot oss genom århundrandena. Det både skyndar oss till hjälp och manar oss.

Uthållighet, det är vad vi behöver just nu.

I verserna från Uppenbarelseboken blir ordet mötesplats mellan Kristus och hans vänner.

Kristus är uthållig och en Kristi lärjunge behöver också vara uthållig och beredd på prövningar som väntar.

Vi kan flytta in i ordet uthållighet tillsammans med Kristus. Där sluter ordet bevara upp – Kristus vill bevara sina vänner rakt genom allt som sker.

Hålla fast, håll ut, säger han. Kasta inte bort det du redan har. Min omsorg, min närvaro hos dig i svårigheter och prövningar. Jag kommer till dig på nytt.

Så sträcker texten ut och rör sig utanför vårt här och nu. Vi är i kyrkoårets slut och påminns om det stora sammanhanget. Också vid tidens slut, i en enskild människas liv, för hela tillvaron som vi nu känner den, är Kristus kvar hos oss. När allt störtar samman är han vårt liv. Tidens slut är ingen gräns för Guds omsorg om en människa.

Visionen om Guds tempel, om det nya Jerusalem räcks till oss från texten – som en bild av hopp, av framtid, av innerlig gemenskap med Gud. Stimulans för oss att tänka det okända.

En bild att hålla fast vid i prövningens stund. Även här kommer uthålligheten till vår hjälp och manar oss. Låt ingen utsläcka hoppet. Minns att goda krafter verkar. Minns att Guds kärlek är större än vad vi kan tänka och förstå.

Bilderna är författaren och Guds vision. Vi ska vara del i det nya Jerusalem, Guds boning, del i en gemenskap som fullkomnar allas längtan. Det är vårt hopp. Så innerligt nära Gud som pelarna i templet. Guds namn ska skrivas i oss. Dopets stund när människans och Kristi namn nämndes tillsammans fullbordas.

Var uthållig. Kristus ska bevara dig. Håll fast vid det Gud redan skänker dig. Kristus är på väg till dig, är redan här i alla prövningar. Vi är på väg mot en dag då Gud ska vara allt i alla.

                                                                                      Av: Lena Sjöstrand